P1-journalisten Björn Elmbrant var först i Sverige med att uppmärksamma att USA "lagt ut" fängelser på utlandet.
Inslaget ogillades av granskningsnämnden, som ansåg att hans fredagskrönika "gick lite väl långt".
I dag skriver BJÖRN ELMBRANT att saklighet har blivit synonymt med att springa i samma drev som alla andra svenska journalister.
Häromdagen fick
killarna på "Kalla fakta" på TV4 Stora journalistpriset för avslöjandet de gjort om avvisningen från Bromma flygfält av två terroristmisstänkta egyptier som skickades till Egypten där de sannolikt torterades. Sällan har ett journalistpris varit så väl motiverat som detta.
Men samtidigt rann sinnet på mig. I måndags skrev jag därför ett brev till granskningsnämnden för radio och tv där jag begär att de ska ompröva det beslut man fattade den 13 oktober förra året om en fredagskrönika jag gjorde i "Studio Ett" i P1 den 21 maj.
Krönikan knöt an till "Kalla faktas" avslöjande samma vecka. I krönikan sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA.
Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan "diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder". Men granskningsnämndens slutsats var emellertid att krönikan inte stred mot sändningstillståndet, eftersom det var en "personlig krönika".
Björn Elmbrant
Jag menar
att det var djupt olyckligt att granskningsnämnden ger sig in på bedömningar av typ "gick lite väl långt". Det är oförskämt att det arbete jag lägger ned varje vecka för att underbygga mina krönikor av nämnden reduceras till något slags löst tyckande från min sida.
Omdömet framstår förstås som mycket egendomligt i ljuset av Washington Posts avslöjande den 2 november 2005 om nya detaljer om den olagliga fånghanteringen.
Men redan förra våren fanns bilden klar i sina konturer för den intresserade. Har någon av granskningsnämndens ledamöter eller tjänstemän - som jag gjort - följt vad som skrivits de senaste åren på amerikanska människorättsorganisationers hemsidor?
Där har en rad uppgifter entydigt pekat på att USA "out-sourcat" tortyr till utländska fängelser.
Visserligen började det stora svenska mediepådraget först på senhösten 2004 - efter granskningsnämndens beslut.
Men om någonting knappast alls stått att läsa om flygplanen och lägren i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet vid tiden för granskningsnämndens beslut, ska jag näpsas för detta av nämnden?
Granskningsnämndens
omdöme att jag i min krönika "gick väl långt" rymmer därför principiella konsekvenser.
Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.
I mitt brev till granskningsnämnden begärde jag - för det första - att den erkänner att den saknar kompetens och kunskaper för att göra den typ av bedömningar man gjorde ("gick lite väl långt") och - för det andra - ger mig en ursäkt.
Får jag ingen ursäkt, ligger det nära till hands att dra slutsatsen att granskningsnämnden blivit en politisk domstol.
BJÖRN ELMBRANT
