I mitt hemland Bangladesh har jag förföljts och skottskadats efter mina avslöjanden om korruption och maktmissbruk. När jag kom till Sverige startade jag en blogg där jag och andra skribenter berättade om den bang-ladeshiska paramilitära elitstyrkans, RAB, Rapid Action Battalion, grova människorättskränkningar. Jag har också organiserat en demonstration när FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon besökte Uppsala som jag vet väckt ont blod i mitt hemland.
Om jag avvisas till mitt hemland vet jag att det blir min död. Det är svårt att sätta ord på hur det känns att befinna sig i denna mardröm.
Vad kan en människa som levt nästan åtta år i ett land känna när han löper risk att utvisas? Kommer jag att bli torterad, åtalad för mord och narkotikasmuggling? Eller kanske dödas på samma sätt som de människor vars öden jag skrivit om?
Förra månaden, den 1 augusti, greps en av mina källor av RAB och fortfarande vet ingen var han finns. Hans familj är rädd att risken att han avrättas ökar om händelsen kommer ut i media. Under sådana omständigheter, hur kan jag då beskriva mina känslor?

Migrationsdomstolen säger att RAB inte dödar människor, utan har utbildning i att efterleva mänskliga rättig-heter. Men svenska UD:s rapporter ger en helt annan bild. Det gäller inte bara UD utan också rapporter från Reportrar utan gränser, Human Rights Watch och Amnesty International. Till och med Migrationsverkets egna landinformationsrapporter gör det. Hur kan det komma sig att de alla tecknar samma bild? En bild som visar något helt annat än migrationsdomstolens dom? Varför denna motsägelse? En sovande människa kan man väcka, men det är inte möjligt med den som bara låtsas sova!
Redan år 2000 dödades och försvann många människor. Genom att skriva om det riskerade jag visserligen mitt liv, men det gav mig också helt andra erfarenheter. Det gav mig tillfälle att lära känna människor som stöder mig utan att vilja ha något i gengäld och precis som jag är trogna sitt land Bangladesh.
För några månader sedan uppmanade tio publicister den svenska regeringen att rädda mitt liv och låta mig stanna i Sverige, trots att jag har fått avslag på min asyl- ansökan. För mig är avslaget respektlöst också mot dem. Mot dem som stödde mig genom att underteckna uppropet. Som försökt att rädda och underlätta mitt liv på alla sätt... För att tacka dem räcker det inte med att jag uttrycker mig i skrift. Jag önskar att jag kunde visa dem vad jag känner.
Vad kan jag säga om den svenska regeringen anser att det är riskfritt att skicka mig tillbaka. Jag kan inte säga mycket när Dawit Isaak sitter i fängelse sedan tio år, när man väckt terroriståtal i Etiopen mot Martin Schibbye och Johan Persson för deras journalistiska arbete. Jag är en fattig asylsökande journalist. Vem bryr sig? SR-journalisten Åke Petersson fångade denna känsla på bästa möjliga sätt i sitt radioprogram Publicerat, när han säger "Tyst! Tyst! Tyst diplomati!"

Jag tänker på Martin och Johan som efter sin Etiopienresa planerade att åka till Bangladesh för att undersöka mitt fall. Jag tänker också på min före detta flickvän här i Sverige som erbjöd sig att hjälpa mig att skaffa studiestöd från CSN och uppehållstillstånd som gäststudent. Men jag tackade nej eftersom jag inte hade någon avsikt att stanna i Sverige. Ändå blev jag tvungen att söka asyl efter att ha levt fem och ett halvt år i Sverige. Jag kom hit för att svensk demokrati och yttrandefrihet har ett gott rykte. Grundat på dessa känslor flydde jag från mitt land och kom till Sverige för att söka skydd och studera. Planen var att resa tillbaka.

Jag trodde att Sverige var ett land som står upp för mänskliga rättigheter, press- och yttrandefriheten.
Jag saknar det Sverige som jag drömde om och känner mig livrädd och sviken, men också tacksam för alla dessa människor som kämpar för att återupprätta Sverige som det borde vara.


ANWAR HOSSAIN
Anwar Hossain är journalist och student vid JMK i Stockholm