Det har nu gått över fem år sedan min bästa väninna och jag stötte ihop med fyra killar som var på väg till samma nyårsfest. De frågade om vi skulle gå dit tillsammans. Dumma som vi var så sa vi ja. När vi passerade ett öde område i den tjocka dimman förändrades stämningen. Plötsligt slet två av killarna tag i min kompis och drog i väg med henne. Jag hann inte tänka så mycket innan jag fick ett slag i huvudet med något. Senare fick jag veta att det var en batong. Allt blev svart. Jag susade in i mitt mörker. Jag återfick medvetandet och försökte slå mig fri, jag sparkade och slogs allt vad jag kunde. Men jag fick ytterligare slag på huvudet - och allt svartnade på nytt. När jag vaknade igen låg min kropp naken mot den kalla vintermarken. Mossan under mig var blodig. Han låg på mig, han var inuti mig. Till slut reste han sig upp. Han sparkade mig i underlivet och gick i väg.

Rättegången var fruktansvärd. Våldtäktsmannen nekade trots att läkaren hade hittat hans DNA inne i mig. Advokaterna frågade gång på gång om min kompis och jag var berusade och hur mycket vi hade druckit. Som om det spelar någon roll?
Även om jag hade varit så full att jag kröp fram ger det inte någon rätt att våldta och slå sönder mig.
Vägen tillbaka till livet har varit lång. Nu har jag ett bra jobb inom vården och bor i en stad på västkusten. För det mesta mår jag okej, men tankarna på våldtäkten och den utsatthet som jag kände under överfallet och rättegången är aldrig långt borta. När jag fick höra om Sverigedemokraternas rapport om våldtäkter och invandrare kommer känslorna av maktlöshet tillbaka igen.
För mig var det aldrig viktigt varifrån killarna som gjorde mig och min kompis så illa kom.
Det som plågar mig är den obesvarade frågan om varför de ville skada oss och hur vi, precis som så många andra våldtäktsoffer, fick kämpa så för att få upprättelse. Det är därför som jag tidigare här på Sidan 4 stöttat Carina Höglund, Englas mamma, i hennes kamp för att förövare ska tvingas att träffa sina offer i medlingsamtal.

Däremot har jag väldigt svårt att se hur Sverigedemokraternas rapport ska göra Sverige säkrare för kvinnor eller bidra till upprättelse för våldtäktsoffer. Jag är rädd att rapporten väcker ännu mer hat och motsättningar mellan olika grupper i samhället. Att de handlingar som jag och min kompis utsattes för beror på kulturella skillnader tror jag inte en sekund på.
Jag är övertygad om att det som vi utsattes för betraktas som lika avskyvärt överallt i världen.
Jag tror inte att jag är det enda våldtäktsoffret i statistiken som tycker att det känns jobbigt att användas som ett slagträ i Sverigedemokraternas valkampanj.
När jag dessutom upptäcker att mitt namn utnyttjas i främlingsfientliga hatkampanjer på nätet känner jag samma vanmakt som jag kände den fruktansvärda nyårsaftonen som ändrade mitt liv.


Jenny Lemon