En förälder till en tolvårig flicka som vill vaxa bikinilinjen hör av sig till en skönhetssalong. Salongen svarar att det inte är några problem, att den kan vaxa den tolvåriga flickans bikinilinje.
Men, den som ringer är egentligen inte alls förälder till en ung tjej med så kallad generande hårväxt, utan reporter på en tidning. Ute efter att skandalisera salongen som säger att de kan åta sig att vaxa flickan.
Det är tydligen väldigt kontroversiellt att säga ja till att vaxa någon som är så ung. Det är ett utslag för den ökande utseendefixeringen. Det kopplas ihop med plastikkirurgi och det är omoraliskt i största allmänhet.
Men varför det är det kan ingen av dem som rasar egentligen förklara. För tänk er själva om ni är föräldrar till en tolvårig tjej som fått hår på kroppen tidigt. Flickan mår dåligt av det på gympan, i duschen, på stranden. Hon vet att hennes kamrater skrattar åt hennes ymniga kroppsbehåring och pratar om den bakom hennes rygg. Vad gör ni? Säger ni att det är naturligt? Att barn inte ska böja sig för utseendetrenderna? Att hon ska bita ihop och vara en föregångare för att alla människor ska få vara precis som de är födda? Att vaxning är inkörsporten till plastikkirurgi? Nej, det gör ingen förälder.

Ingen förälder för en ideologisk kamp med sitt barn som verktyg. Man säger "Ja visst, lilla gumman. Vill du ta bort håret så hjälper jag dig med det. Vill du inte raka för att det blir stubb? Nej men då så, då ringer vi en salong och ser om de kan vaxa så att det håller längre och du slipper stubben."
När rasade någon senast över att föräldrar köper acnemedel till sina finniga tonåringar, att man fixar tandställning till ungar så att de ska slippa bli kallade för kaniner. Att operera gomspalt eller kraftigt utstående öron tycker ingen heller är konstigt. Men behåring. Och på en skönhetssalong. Det måste ju ändå vara fel. Och omoraliskt. För man vet väl vad som händer med barn som springer på skönhetssalonger. Snart står de där med tre liter silikon i tuttarna och botox i hela fejan. Det förstår ju varenda människa att det är den enda tänkbara följden av att ha vaxat sin bikinilinje. Eller nej. Det gör de inte alls. Det är kopplingar som är helt vansinnigt absurda.
Vaxning är inte en inkörsport till en operationsserie med ett slutresultat som bara kan matchas av Michael Jackson eller den där berömda, sönderopererade, kattkvinnan. Det är bara föräldrars sätt att hjälpa ett osäkert barn att smälta in i mängden. Det är ju något vi alla vill: att smälta in i mängden. Vi vill vara så fina som möjligt, se friska och välvårdade ut.
Vi vill inte sticka ut för mycket från normen och vara avvikare och freaks. Vuxna klarar det inte, så varför ska man lägga den bördan på barn och tonåringar. Visst vore det trevligt och på alla sätt bra om alla accepterades oavsett om de har för mycket hår. Eller för lite. Om barn inte retades, eller kände att de riskerade att bli retade, för att de är tjocka, ser dåligt eller har sneda tänder. Men så är det tyvärr inte och jag har svårt att tro att någon förälder är beredd att offra sina barns lycka för att, kanske, förändra världen till en lite, lite bättre plats. Jag skulle det i alla fall inte.

Min dotter Hannah som är åtta år anser att det är ett öde värre än döden att inte ha "rätt" leksaker, "rätt" skolväska och "rätt" kläder. Jag tillmötesgår hennes önskemål, så gott jag kan och så långt jag förmår, för jag vet hur hemskt det kan vara att känna sig annorlunda i den åldern.
Jag har känt det själv då jag var sju år och kom till Sverige utan att kunna svenska. Min största önskan var att smälta in, vara som de andra barnen. Och det är inget konstigt. Inget man behöver ifrågasätta eller uppröras över. Det är vad det är. Barn vill inte vara skelögda, feta, ha utstående tänder, utstående öron eller en massa hår på kroppen.
Vårt jobb som föräldrar är att underlätta för dem så att deras liv blir så bra och glada som möjligt. Om en mamma eller pappa vill betala för att dottern, eller sonen, ska ta bort hår medelst vaxning på salong så borde vi alla applådera dem för att de är så empatiska föräldrar gör. Men som vanligt ska några sätta sig på höga hästar och moralisera, fördöma, kategorisera och bagatellisera andras problem. Jag kan hålla med om att utseendefixeringen ibland går för långt, att det finns människor som bara tänker på sina utseenden utan att bry sig om, vara intresserade av, eller kunna något annat än senaste sminket, vilken plastikkirurg som är bäst och vilka kläder man ska köpa.
Men någonstans har detta tagit ett varv till. Just nu måste jag säga att fixeringen vid fixeringen är ännu mer outhärdlig.


DOMINIKA PECZYNSKI
Dominika Peczynski, 37, driver en pr-byrå och har tagit bort håren under armarna permanent. I höst är hon aktuell med kokboken "Östeuropas kulinariska hemligheter".