Äntligen ska fil-delarna sättas dit

Äntligen kom regeringen ut på banan! Det är härligt att både kulturministern och justitieministern nu har insett upphovsrättens värde (SvD 14/3). Tyvärr kommer uppvaknandet några år för sent, och denna senfärdighet har ställt till med stor skada för Sverige. Det är priset vi får betala för politisk opportunism i närheten av ett valår.

Den svenska lagstiftningen och debatten kring illegal fildelning har legat långt efter omvärlden. Vi var påfallande sena med att markera att laglig fildelning förutsätter en laglig ursprungsfil. Och nu är vi återigen sena med att ge rättighetsinnehavaren effektiva medel att bekämpa lagbrott. Den populistiska och snedvridna fildelningsdebatt som har pågått i många år i Sverige har helt missat kärnfrågan. Det beror dels på att skribenterna har varit för lata för att sätta sig in i en komplex problematik, dels på att vi som faktiskt kan upphovsrätt - och de som är beroende av den - har valt att inte delta.

Kanske hänger det ena ihop med det andra. Politikernas frenetiska kappvändande i den här frågan - Thomas Bodström och Fredrik Reinfeldt är de värsta syndarna - har heller inte gjort saken bättre. Det sägs ofta att ett så utbrett beteende måste ju anses som normalt och därmed lagligt. Däremot talas det sällan om det som verkligen har någon betydelse, nämligen upphovsrättens konstruktion. Så här ligger det till: Upphovsrätten är en ensamrätt, inte en rättighet för användare att fritt disponera det material som råkar bli tillgängligt tack vare den ena eller andra tekniken, inte ens om upphovsmännen får skäligt betalt. Rättighetsinnehavaren bestämmer helt enkelt ensam över om, och i så fall hur, vi andra får rätt att använda verket i fråga.

Debatten måste nu en gång för alla lämna den löjliga neandertalnivå där den har slirat omkring i flera år. Ingen borde längre få fortsätta att inbilla sig att det finns någon sorts val och att vi kan välja bort upphovsrätten om vi bara står på oss och säger vad vi tycker. Eller som sju moderata riksdagsledamöter på fullt allvar skrev här i Expressen (3/1): "Att avkriminalisera den fildelning som i dag är förbjuden och tvinga marknaden att anpassa sig är inte bara den bästa lösningen. Det är den enda lösningen."
Vilket alltså är nonsens. Den valmöjligheten existerar inte. Vad som däremot existerar är internationella åtaganden i form av EG-direktiv och konventioner. De sju moderaternas resonemang och alla liknande förutsätter att Sverige är någon sorts piratö, en upphovsrättslig bananrepublik. Det är faktiskt chockerande. Lagstiftarnas senfärdiga agerande har dessvärre fått allvarliga och i värsta fall outplånliga konsekvenser. Sveriges internationella rykte i det här sammanhanget är välförtjänt uselt. Artiklar i Vanity Fair (mars 2007), Wired (sep 2007), Herald Tribune (okt 2006), Intellecutal Property Watch (feb 2008) och International Intellectual Property Alliance (feb 2008) ger en samstämmig bild av Sverige som en "safe haven for piracy".

Sverige är alltså numera ökänt för sin flathet och sin bristande respekt för upphovsrätten. Vi anses inte vara att räkna med i kampen mot illegal fildelning. Upphovsrättens starka ställning i relation till de grundläggande rättigheterna yttrandefrihet, avtalsrätt och äganderätt beror ju på att det faktiskt finns något som är värt att skydda: rätten för den som lägger ner sin själ i sitt skapande att själv bestämma formerna för exploateringen av prestationen. Vi värnar även om de investeringar som resulterar i både forskning och konst. Vill man förändra grunden för upphovsrätten genom att plocka bort ensamrätten, måste man först analysera vad detta får för konsekvenser.

I en första fas kommer de som sitter på rättigheterna till Desperate Housewives och andra favoriter att vägra göra sitt material lagligt tillgängligt för invånare i bananrepubliken Sverige. I nästa fas, när intäkterna inte längre täcker investeringarna, kommer materialet överhuvudtaget inte att produceras och kvaliteten sjunker drastiskt. Om våra politiker nu äntligen inser frågans allvar, är det riktigt glädjande.