Europa plågas av finansiellt tumult och politiskt kackalorum. Demonstrationer i Spanien, protester i Portugal och generalstrejk i Grekland. Antiklimax är nått - decennier av ekonomiskt misskötsel och moraliskt moras har fått Europas unga att fråga sig: kommer vi få det sämre än våra föräldrar?
Mindre synlig är den pågående hälsomässiga katastrofen, en mikrobiologisk motoffensiv som håller på att växa sig bortom varje proportion. För Europas allra pyttigaste, bakterierna, rustar sig. Sakta men säkert ökar motståndskraften bland unionens mikrober, sakta men säkert glider antibiotikavapnet ur händerna på kontinentens läkare.
Precis som finanskrisen kan också denna katastrof beskrivas i siffror. Runt 400 000 unionsmedborgare drabbas varje år av motståndskraftiga infektioner. Dödsfallen beräknas till 25 000 om året, extrautgifterna i miljarder euro. Annat låter sig inte mätas lika lätt: större lidande, fler depressioner, livsgnistor utslocknade.

Roten till det onda är inte så mycket användning som det är överanvändning. Antibiotika skrivs ut lättvindigt och säljs här och var direkt över disk, brukas felaktigt för "behandling" av virusförkylningar eller vadhelst. Tusentals ton går också till att hålla den köttindustriella produktionsapparaten fri från infektioner. Därtill går somlig antibiotika rakt genom avloppens reningsverk och har på så sätt en ekologisk påverkan på fågel, fisk och mittemellan.
Vankomysinresistenta enterokocker, meticillinresistenta gula stafylokocker och ESBL-bildande klebsiella må låta som ordgegga, men problemet är varken abstrakt eller akademiskt längre. Det som förr var en "sjukhussjuka" finns nu lite här och var, i ett nafs har hela bakteriestammar anpassat sig till antibiotikaslöseriet. För en grekiska, som lever i ett av Europas värst drabbade länder, betyder det i praktiken att tabletter mot, säg, blåskatarr kanske inte biter. Kanske måste måste läggas in på sjukhus, få antibiotika direkt i blodet för att infektionen ska ge vika.

Sverige må vara relativt förskonat, men problemen i Grekland i dag blir vårt bekymmer i morgon. Unionens bakterier respekterar inga nationsgränser, lyder inga andra lagar än evolutionens. Allt fler semestrar utomlands och medicinsk turism är en bransch på frammarsch.
Om utvecklingen följer i tangentens riktning finns anledning att fråga sig: Kommer vi klara större kirurgi, byten av hjärtklaffar eller tuffa cancerbehandlingar i framtiden? Mycket kan göras.

För det första: Svenska politiker borde genom EU arbeta för ett globalt förbud mot slentrianmässig användning av antibiotika inom köttproduktion, fiskodling eller fågeluppfödning. Inom unionen kan antibiotikaanvändningen minska genom tuffare djurskyddslagar.
För det andra: nya läkemedel måste tas fram. Trots skriande behov kan antalet nya antibiotika det senaste decenniet räknas på ena handens fingrar. Vad som behövs är en helt ny affärsmodell, där måttlig och korrekt användning premieras över stor försäljning. EU-kommissionen ska enligt plan presentera ett förslag på området nästa år. Kommer det vara tillräckligt skarpt?

För det tredje: svenska EU-politiker och socialminister Göran Hägglund borde ägna mer tid åt att plädera för tuffare tag mot slösarländer än åt att uppmana svenska patienter att nyttja vårdval Europa. Är det, med tanke på resistensläget, verkligen rimligt att uppmuntra gamla mormor att byta höftled i Thessaloniki om hon nu har turen att bo i Torsby?
Allra viktigast är ett allmänt uppvaknande bland patienter och läkare, veterinärer och djurhållare. Klockan går inte att vrida tillbaka, men att ta ansvar - bara använda antibiotika när det verkligen behövs - skulle ge bra skjuts i rätt riktning.

Om vi misslyckas i att möta detta hot kommer Europas unga ställas inför fullbordat faktum: ja, vi kommer få det sämre än våra föräldrar, vi kommer bli sjuka i infektioner som förr gick att bota. Konjunkturer är cykliska, finansbubblor kommer och går, men motståndskraftiga infektioner - vill jag lova - består.



ANNE BRYNOLF