Yrkesmammor möts ständigt av feministiskt förakt illustrerat av glamourbilder på Anna Anka och Maria Montazami. Den senaste reaktionen utlöstes av en opinionsundersökning på sajten Familjeliv. Hälften av mammorna ville arbeta för barnen.

Genusvetare tycks dela machomännens åsikt att kvinnor springer efter allt som glittrar, inte förstår de stora sammanhangen och måste skyddas ifrån dåligt inflytande. Vad feminister och genusfolk inte begriper är att mammor vet att få dagisfröknar med glädje offrar sina intressen och sin nattsömn för deras barn.

Att tidiga kvinnosakskvinnor imiterade den stereotype mannen är förståeligt. I underläge kan människor reagera så - mörkhyade bleker sin hy och medelklassen härmar aristokratin. Men det är konstigt att feminismen inte tagit nästa steg och krävt lika respekt för det traditionellt kvinnliga som för det manliga. Arbetet med de egna barnen kallas fortfarande ledighet. En kvinna får inga yrkesmeriter av att ha agerat lärare, forskningsassistent, företags­ledare, psykolog, kock och diplomat - samtidigt.

Yrkesmammans skarpaste kritiker tycker att hon parasiterar på samhället. Men enligt riksdagens utredningstjänst (2009) måste en ensamstående tvåbarnsmamma tjäna över 1,4 miljoner för att barnomsorgen ska löna sig. Kostnader för en ohållbar befolkningspyramid och vantrivsel tillkommer.

Om kvinnorna på 1920-talet hade ställt krav motsvarande arbetarklassens skulle yrkesmammorna ha blivit löntagare.


Anna Ekström
kulturjournalist