Min avhandling "Child Injuries at Home - Prevention, Precautions and Intervention with focus on scalds" - finns att läsa på http://hdl.handle.net/2043/9999 - som Eva Sternberg refererar till i artikeln "Hemmapapporna är livsfarliga för barnen" i Expressen, har inte på något sätt samband med hennes hypotes om att föräldralediga pappor utgör en fara för barn. Hon har använt min avhandling helt utan grund, som ett vetenskapligt stöd för sina egna syften.

Jag har inte över huvud taget jämfört mammor och pappors förutsättningar för att värna om barnens bästa. Det känns väldigt olyckligt att sammankopplas med resonemang som jag inte på något sätt står bakom. Tvärtom tar jag helt avstånd från Eva Sternbergs hypotes. Detta var såväl Expressen som Eva Sternberg informerade om redan när hennes olyckliga artikel publicerades. I dag har hon bett mig om ursäkt.
Vad handlade min avhandling om, då? Syftet var att beskriva hur barn upp till sex år är utsatta för olycksfallsrisker i hemmiljö. Jag undersökte detta genom att fokusera på:

1. Föräldrars uppgifter om hur de följt olycksförebyggande råd

2. Omfattningen av bränn- och skållskador

3. Föräldrars uppfattningar om påverkande faktorer till olyckshändelser

4. Samt effekten av individanpassad information om barnolycksfall

Drygt 30 procent av föräldrarna i den första studien uppgav att de till mindre än hälften följde de förebyggande råden som sjuksköterskan från barnhälsovården förmedlat. Föräldrarnas bakgrund och socioekonomiska situation, särskilt deras utbildning hade betydelse, för i vilken utsträckning de följde råden.

De barn som oftast drabbades av brännskador var 1-2 år gamla och 64 procent av dem var pojkar. Barn till utlandsfödda föräldrar drabbades oftare än barn till svenskfödda föräldrar. 81 procent av brännskadorna var skållskador.

Föräldrarnas uppfattningar om faktorer som påverkat att barnen drabbades av skållskador kan beskrivas i två teman: "Avvikelse från det normala" och "Missbedömning av barnets förmåga". En av faktorerna som enligt föräldrarna påverkat att olyckan hände kunde vara att något oförutsett inträffade, som ett oväntat besök eller att någon familjemedlem var trött eller stressad. Föräldrarna beskrev att de ofta överskattade sina barns förmågor att förstå faror och inte var medvetna om vad barnen kunde förmå att göra förrän barnen hade gjort det. Det handlade om missbedömningar av barnets snabbhet och räckvidd men också av barnets preventiva förmåga. Föräldrarna uppgav att de hade svårt att följa med i barnets snabba utveckling, särskilt under de två första levnadsåren.

I mina studier av den individanpassade utökade informationen i samband med hembesök, var barnen åtta månader och var i de flesta fall hemma med mamman, vilket gjorde att huvudansvaret vilade på mödrarna. Den individanpassade informationen visade sig ha en mindre inverkan på mödrarnas attityder till barnolycksfall men en större inverkan på vilka åtgärder som vidtogs i hemmet för att minska risken för barnolycksfall

Den viktigaste slutsatsen som kan dras från resultatet av studierna är att föräldrarna både underskattar och överskattar barnens förmågor och aktiviteter i hemmet, och att riktad och individanpassad rådgivning kan motivera att vidta fler olycksförebyggande åtgärder i hemmet. Vidare väcks frågan hur barnhälsovården når och möter föräldrarna med sin information om förebyggande åtgärder. Kunskaperna från dessa studier stödjer barnhälsovården att arbeta mer individanpassat.

Jag skulle vilja att debatten fokuserar mer på hur barnhälsovården kan bli bättre för alla, istället för att dela upp mammor och pappor i två läger. Min personliga övertygelse är att vara en bra förälder handlar inte om kön.

Anna Carlsson
Anna Carlsson är doktor i medicinsk vetenskap och disputerade i mars vid Fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Hon har tidigare arbetat i nära tjugo år som barnsjuksköterska i barnhälsovården.