USAs näste president kommer från - månen.
Ja, egentligen kommer ju John McCain från Arizona (där landskapet ju också ser ut som månen på sina håll). Men för flertalet av de reportrar som bevakar det amerikanska valet kunde han precis lika gärna just ha stigit av rymdfarkosten från någon yttre planet: så främmande är han uppenbarligen för deras världsbild.
För att inte tala om hans vicepresidentkandidat, Sarah Palin. Något så underligt har medias utsända tydligen aldrig förut skådat; en kvinna som inte skäms ett ögonblick för att vara konservativ (och varför skulle hon då det?).
Som går i kyrkan, skjuter vilddjuren i Alaska med gevär, och har inte mindre än fem barn. Plus en man som sköter hushållet, vilket inte nämns så ofta: annars borde en man i förkläde väl röna varm uppskattning i feministkretsar.
Om John McCain kommer från månen - i medias värld - så har hans stiliga vicepresident just nedstigit från en planet så långt borta i stratosfären, att den förmodligen ännu inte upptäckts av människan.
Det är tydligt att de flesta journalister som skriver om det amerikanska presidentvalet betraktar den demokratiske kandidaten, Barack Obama, som långt mer attraktiv som kandidat, och begriplig som person, än hans republikanske motkandidat.
Om republikanerna, deras kampanj och kandidat rapporteras det däremot högst pliktskyldigast. Och aldrig någonsin glömmer man att påpeka kandidat McCains höga ålder.
Samma mönster upprepades vid fredagens debatt mellan de båda kandidaterna i Oxford, Mississippi, som reportrarna så gärna vill få det till att Obama egentligen vann – fast resultatet mer handlade om oavgjort.
Att det republikanska konventet fick så mycket utrymme i media finns det en enda förklaring till; den ovan nämnda vicepresidentkandidatskan. På ett ögonblick vände hon och hennes chef upp och ner på alla medias förväntningar, och avslöjade på det mest brutala vis vilka elitistiska fördomar som präglar bevakningen.
Nedlåtenheten flödade på tidningssidorna och i tv-rutan över det republikanska valet av ”veep”. Henne hade de ju aldrig hört talas om i Washington, DC, där det inte direkt råder något överskott på bullbakande fembarnsmödrar med jaktlicens. Eller republikaner, för den delen (mer än i Vita Huset och kongressen, vill säja).
Nu råkade hon ju också vara sin delstats guvernör, men även det avfärdades – Alaska är ju en så underlig stat, och långt borta ligger den också, i alla fall från Georgetowns kullstensgator.
Det var en tid av minnesvärda frågeställningar. Som till exempel; hur ska Sarah Palin klara av att vara vicepresident – eller president! – när hon har småbarn?
Det har Barack Obama också, och visade glatt upp dem i finklänningarna på det överdådiga konventet i Denver. Men honom frågade ingen hur i hela världen han ska unna klara av att vara president, med två små döttrar på 5 och 7.
Nåväl: de republikanska konventdeltagarna blev desto mer entusiastiska över valet av Sarah Palin. Och till medias oförställda häpnad kunde även många demokrat- och mittenväljare identifiera sig med en kvinnlig kandidat, trots att hon inte hette Hillary.
Det träffsäkra valet av Palin kan ha försäkrat McCain om en förestående flytt till 1600 Pennsylvania Avenue i januari. Det återstår att se; mycket kan hända på veckorna fram till valdagen.
Däremot är en sak lika säker som amen i kyrkan: media kommer att tappa hakan om McCain vinner. Just precis som de tidigare gånger när de amerikanska väljarna har föredragit den republikanske kandidaten – på sistone Bush I och II och den alltid underskattade Reagan – kommer majoriteten av de journalister som bevakar valet inte att begripa ett skvatt om hur det har gått till.
Samma syn kommer de därefter att förmedla till sina läsare och tittare. Som i sin tur kommer att vara likaledes oförstående inför resultatet, efter att i månader ha försetts med en tämligen ensidig bild av valrörelsen; av megastjärnan Obama kontra de där mystiska republikanerna.
Och sen undrar alla varför det är så svårt för européer och amerikaner att förstå varandra.
Det är inte det minsta märkligt, med tanke på hur skev en stor del av bevakningen är från det stora landet, och speciellt ett valår som detta.
Men nu ska jag avslöja en nyhet: republikaner är faktiskt rätt normala människor, de med. De ser ut som folk i största allmänhet. De är vänliga, som amerikaner är för det mesta, och de är inte alls särskilt svåra att hitta, om man vill.
Ute i det stora landet finns det nämligen massor av dem. Och håll i er nu: de går inte ens alltid i kyrkan. Och de uppträder mestadels utan vapen.
Men om det vet de flesta läsare intet, eftersom rapporteringen om supermakten i så hög grad tillåts styras av ytliga kunskaper, bristande nyfikenhet – och politiska värderingar som presenteras som opartisk journalistik.
Desto större blir överraskningen när mannen från månen väljs till USAs näste president i november.
Ann-Sofie DahlAnn-Sofie Dahl är docent i internationell politik, och verksam som utrikespolitisk forskare och debattör.
