Angrip diskrimineringen – inte de kränkta

”Först kränkt vinner” försöker Maciej Zaremba leda i bevis i en artikelserie i DN. Vanligtvis sansade samhällsdebattörer har aningslöst hakat på i debattens kölvatten. Expressenkrönikören Marie Söderqvist går steget längre och kallar kränkningsfenomenet för ”en framgångsstrategi”. Det har blivit en trend att angripa de kränkta.

Utifrån mångårig erfarenhet av likabehandlingsarbete i försvarsmakten vill jag höja ett varningens finger för denna populismens retorik. De som klagar på att människor känner sig kränkta tar sin utgångspunkt i devalveringen av ordet ”kränkt”. Och visst kan även jag förundras över löpsedlar där människor beskrivs som kränkta över än det ena, än det andra. Frågan är bara vilka slutsatser som ska dras av det.
Det är också olyckligt att i en och samma kontext blanda ihop den som anser sig kränkt för att något gått personen i fråga emot, och den som upplever sig kränkt på grund av kön, etnicitet, religion, sexuell läggning eller funktionshinder. Om den fortsatta debatten kring detta ska bli seriös måste äpplen och päron hållas isär.

Är det då ett reellt problem att våra kollegor och studenter i tid och otid anmäler att de upplever sig trakasserade eller diskriminerade? Detta är nämligen vad som antyds i debatten; att det skulle ha satts i system att missbruka den antidiskrimineringslagstiftning som finns.
Nej, så ser inte verkligheten ut. Problemet är i stället att vi fortfarande lever i ett samhälle med mer eller mindre ojämlika förutsättningar. Och att de allra flesta som utsätts för någon form av missgrepp inte är i närheten av att våga eller orka anmäla det.
Mer vanlig är sannolikt känslan av att en anmälan inte skulle tjäna något till, eller rädslan för att göra sig obekväm och riskera att drabbas av repressalier. Om dessa verkliga problem borde vi tala – snarare än att misstänkliggöra människors upplevelser!

I försvarsmakten har vi numera ett system som uppmuntrar till att anmäla arbetsmiljöbrister, oavsett om det handlar om felaktig vapenhantering eller om diskriminering. Trots det handlägger vi inte mer än några dussintals anmälningar årligen på diskrimineringsområdet. Somliga ifrågasätter tolkningsföreträdet och menar att den som för en klagan alltid har rätt – och får rätt. Så är inte fallet. En mer korrekt beskrivning är att tolkningsföreträdet ger individen ett visst försprång och att det triggar i gång ett utredningsförfarande. Det vill säga: arbetsgivaren eller lärosätet ska ta reda på vad som har hänt (eller inte hänt) samt dra relevanta slutsatser av det. Nog är väl det rimligt? Om du exempelvis anmäler din bil stulen ser du troligen helst att rättsväsendet försöker ta reda på hur det gått till snarare än att du måste ägna all din kraft åt att först bevisa att bilen verkligen är borta…

Bland andra Metta Fjelkner på Lärarnas riksförbund drar slutsatsen att lagen behöver skrivas om så att anmälningarna ska minska. Det är fel utgångspunkt! Utan lagens normerande verkan och tvingande krav hade vi knappast kommit så långt som vi ändå har gjort i många avseenden.
Samtidigt är lag inte allt. Föreställningen att kränkningar på grund av kön, sexuell läggning eller etniskt ursprung är ganska marginella och utdöende fenomen breder ut sig. Då får man inte glömma att gamla vanor, jargong och skämt i fikarummet kan inverka oerhört hämmande på medarbetares möjligheter att vara sig själva och känna sig trygga.

Det är här vi måste våga ta ställning och säga ifrån – oavsett om man personligen känner sig kränkt eller inte, i stället för att som en del samhällsdebattörer håna dem som känner sig kränkta. Martin Luther King sa en gång, att ”I slutändan är det inte våra fienders ord vi minns utan våra vänners tystnad.” Låt oss gemensamt ta ansvar för att bryta den tystnaden!

Krister Fahlstedt

Officer i Flygvapnet
Krister är initiativtagare till försvarets HBT-arbete och älskar att resa, företrädesvis till Sydafrika.