Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund fick al-Qaida att sätta ett pris på hans huvud.
Författaren Andreas Malm anklagar nu Vilks för att spela islamofoberna i händerna - här ger Vilks sin bild.
"Andreas Malm har tagit på sig rollen som muslimernas främste försvarare. Men är det till muslimernas fördel?"
I Andreas Malms bok "Hatet mot muslimer" ifrågasätter han varför jag med "bubblande vrede" undrar varför just islam ska undantas från kritik som kan uppfattas som kränkande.
Det tycks stå klart att Andreas Malm tagit på sig rollen som muslimernas främste försvarare och talesman i Sverige. Han har dock anledning att fundera på om det är till muslimernas fördel. Kommer islamofobin att bli mindre ju mer Andreas Malm debatterar i sin oförsonliga stil?
När min rondellhund dök upp blev den genast förklarad som ett uttryck för islamofobi. Argumentet att det bör vara tillåtet att kritisera och kränka alla religioner kunde naturligtvis inte godtas. Saken var alltför komplicerad. Även om intentionen var enkel så går det inte att undvika att rondellhunden uppfattades som ett rasistiskt utspel.
Konstnären, alltså jag, borde ha förstått att teckningen kunde missuppfattas. Därmed får jag finna mig i att betecknas som rasist och fullständigt respektlös mot en svag och utsatt grupp.
Emellertid är det inte någon bra idé att förbjuda kritik och kränkningar bara för att de skulle kunna missförstås. När man börjar med det, och det har man hållit på med länge nog, blir följden krystade omskrivningar och balansakter för att hålla sig på den politiskt korrekta linjen.
Ett stillsamt och småtråkigt konstaterande är att de flesta människor är som folk är mest. De vill inte ha bråk och de hyser inte heller fundamentalistiska ståndpunkter.
Många invandrade muslimer har naturligtvis med sig en kultur med uppfattningar som på en hel del punkter skiljer sig från de svenska. En sådan är till exempel kränkningen av en religiös symbol. När profeten blir en rondellhund kan betraktas som en personlig skymfning. Även om de flesta muslimer faktiskt struntar i saken, är det några som inte gör det inte. Detta är dessa röster som dominerar debatten och blir "muslimerna" i folkets ögon.
Tyvärr är synen på muslimer i bästa fall avvaktande negativ hos befolkningen. Visst, integrationspolitiken har misslyckats.
Ska man göra något åt saken är det i varje fall inte någon god idé att följa den hittills officiella metoden: När man har ett läckande innertak hjälper det inte att tejpa över varje nytt läckage för att slippa problemet.
En realitet vi måste lära oss att hantera är att debatten om islam är här för att stanna. Här finns hela den härliga rekvisitan om dödshot, fanatism, kvinnofientlighet, upplopp, brottslighet, sharialagar, växande getton, överdrivna krav på särbehandling och hotet om att överta ett civiliserat land och införa barbariet. Folkdjupet tar starka intryck av denna rekvisita eftersom tråkigheten aldrig får plats.
En viktig orsak till den problematiska synen på muslimer i den svenska debatten är dess katastrofala talesmän. Andreas Malm är ett tydligt exempel. Hans hyperradikala förankring kan möjligen tillfredsställa en flock på vänsterflygeln och, lustigt nog, en flock bakåtsträvande fundamentalister.
Vad svenskmuslimerna behöver är balanserade personer som kan avdramatisera den hotbild som i mångas ögon träder fram varje gång en extrem representant drämmer till i det offentliga samtalet.
Det moderata och loja intresset utmärker de flesta människor, oavsett ursprung. Det är dessa sansade röster som kan begränsa och stoppa utbredningen för islamofobin. Men det förutsätter att man på ett effektivt sätt kan marknadsföra bilden av den stillsamme muslimen.
är konstnär.
LARS VILKS
är konstnär.
