Våren 2005 var vi några stycken som diskuterade den redan då aktuella frågan: Vad händer om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och blir tungan på vågen?
Anders Borg, som var moderat chefekonom och kanslichef för riksdagskansliet, men knappast en tänkbar finansminister, uteslöt inte att det skulle bli nödvändigt med en stor koalition.

Om det blev problem att styra landet måste de två stora partierna ta ansvar. Moderaterna skulle nog kunna regera ihop med Socialdemokraterna om "mer sekulariserade socialdemokrater" tog över partiet efter Göran Persson. Som "mer sekulariserade" såg Borg exempelvis Mona Sahlin och Margot Wallström.
Nu kom inte Sverigedemokraterna in 2006. Den borgerliga alliansen lyckades med knapp marginal slå Socialdemokraterna ur brädet.

Mona Sahlin fick chansen, men det blev inte så mycket av förnyelsen och 2010 blev en katastrof för Socialdemokraterna. De borgerliga tycks kunna regera ganska stabilt vidare trots att Sverigedemokraterna sitter med utslagsröst i parlamentet.
Det kommer att bli en del nålstick mot regeringen, men inga allvarligare nederlag. Det vill inte S medverka till och Sverigedemokraterna trivs alldeles för väl med sina riksdagslöner och miljoner i partistöd för att riskera allt i ett nyval.

Det behöver nu inte betyda att det för lång tid framöver är kört för organiserat samarbete över blockgränsen. Tvärtom pekar tecknen mot att blockpolitiken går mot sin svanesång.
Oppositionsblocket har redan rasat och frågan är varför den borgerliga alliansen ska till val med ett gemensamt program igen 2010.

Alliansen bildades med två syften. Dels att visa att de borgerliga var regeringsdugliga, dels att knäcka socialdemokraternas dominerande maktställning.
Båda sakerna är gjorda. Ingen kan längre tvivla på att de borgerliga kan regera ihop och den socialdemokratiska hegemonin är ett minne blott.
Varför ska då Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna gå med på att i nästa val fortsätta med ett upplägg som hittills bara gynnat Moderaterna? M har inte ens haft ett eget valmanifest i de två senaste valen. Det har inte behövts eftersom så många väljare uppfattat Alliansens manifest som moderaternas. Därför vore det inte märkligt om de borgerliga partierna går fram var för sig nästa gång.

Lägg till det en socialdemokrati som kanske går i den riktning Mona Sahlin inte förmådde gå, men som hon skissade i sitt avskedstal. Ett parti som accepterar skattesänkningarna via jobbskatteavdraget, som sätter en bortre parantes för a-kassan och återupprättar arbetslinjen, som lättar på banden med LO och som kan visa den välutbildade medelklassen hur individuell frihet och solidaritet hänger ihop, som det står i Arenagruppens eftervalsanalys. Då blir det väldigt trångt i mitten och beroende på valresultat kan vi få se nya regeringskonstellationer.

Just nu råder hela havet stormar inom Socialdemokraterna. Men den färdriktning man ändå kan se pekar mot ansvar. Uppgörelsen med regeringen om betygen var i sak inget vidare. En utvärdering var vad partiledarkandidaten Mikael Damberg fick. Men han kunde peka på en långsiktighet som luttrade elever och föräldrar torde uppskatta.
När Thomas Östros vill ha en ny stor skatteöverenskommelse, och när Morgan Johansson väcker ståhej i riksdagsgruppen med att han vill ha en uppgörelse om FRA är det tecken på samma sak. Liksom när Socialdemokraterna bjuder in till en uppgörelse över blockgränsen om energipolitiken.
Socialdemokraterna har studerat sin egen historia, tittat på de nya Moderaterna och sett att ansvar fortfarande lönar sig. Det bäddar för samarbete framöver.

ANDERS JONSSON
Anders Jonsson är presschef
på Saco och en av
Sveriges mest erfarna politiska
reportrar.