I debatten om mäns våld mot kvinnor vill en politiker låta kastrera våldtäktsmän. En annan menar att "riktiga karlar slår inte kvinnor". Män som våldtar och misshandlar är ett återkommande tema i historien och med återkommande lösningar: "Ta medicin" eller "I den här kampanjen vill vi väcka karlarna och få dem att sluta, och söka hjälp". Det är förstås utomordentligt viktigt att visa på konsekvenser av övergrepp och våld, men lösningarna för att minska och förebygga mäns våld mot kvinnor måste även sökas på andra plan än hos förövaren. Människor föds inte till att våldta och misshandla. Beteendet utvecklas utifrån en bristsituation. Vår kliniska och forskningsmässiga erfarenhet säger oss att en integrering av aktuell minnesforskning och en specialiserad form av psykoterapi för behandling av personlighetsstörningar visar sig kunna utgöra en klargörande modell för förståelse och behandling av våldsbeteende. "Anknytningen" är en psykologisk term som bland annat omfattar det nyfödda, växande barnets första relation till sin primära vårdgivare (vanligen mamman eller pappan). Anknytningens huvudsakliga funktion är att skydda barnet från yttre hot och fara - ett skydd för dess överlevnad. Minnen av till exempel avvisande, invaderande, övergrepp, misshandel, svek, övergivenhet och så vidare representerar minnen av en "otrygg anknytning". Dessa minnen är tidiga och "sitter i kroppen" snarare än i det verbala tänkandet. Det får till följd att man ibland i nära relationer som vuxen agerar utifrån sin intuition, baserad på negativa livserfarenheter. En otrygg anknytning och dess relaterade minnen ökar risken för svårigheter i nära relationer och därmed även sannolikheten för hot, misshandel och övergrepp - dessa tidiga minnen är därmed inte bara farliga för en själv utan även för andra. Vi anser att det i debatten om våldsmän och förövare behövs en perspektivförskjutning bort från ett symptom- och beteendetänkande till ökad förståelse av problematiken på en mer grundläggande nivå. Ett barn som är emotionellt tryggt är rustat att själv kunna skapa och vidmakthålla nära och meningsfulla relationer i framtiden. En otrygg anknytning åstadkommer i stället ångest, beteendestörningar och destruktivitet. Vår uppfattning är dessutom att förövarbeteenden till stor del utförs i ett för individen ångestreducerande syfte, samt att roten till den bakomliggande ångesten i många fall utgörs av en otrygg anknytning. Inte sällan handlar det om människor som varit djupt ensamma och avvisade som barn. Ulf Olsson som nyligen dömdes för morden på Helen Nilsson och Jannica Ekblad visar på vidden av den tragik som kan följa på minnen av avvisande och ensamhet. Förutom anknytningssystemet så finns det fler biologiska "behovssystem" som människan, sett ur ett evolutionsperspektiv, behöver för att överleva; det vårdgivande, det sexuella, det för social rang och det för utforskande. Det som är gemensamt för dessa behovssystem är deras biologiska potential vilket betyder att de inte vid födseln är några "färdigutvecklade" biologiska strukturer, utan de kan genom samspel (i en relation) med den sociokulturella miljön utvecklas till ändamålsenliga system. Dessa system regleras av känslor och ansatser till beteenden i första hand, så även i vuxen ålder. Om man har tidiga obehagliga minnen runt sin anknytningsrelation, kan det medföra att man som vuxen utvecklar strategier för att undvika att dessa minnen aktiveras igen. I stället börjar ett närliggande behovssystem att jobba. Det kan i praktiken innebära att en man som sätter i gång ett irrationellt svartsjukedrama, gör det utifrån tidiga minnen. De tidiga minnena gör alltså att han utan anledning är rädd att bli lämnad. Och därför slår sin fru. Denna "parallellaktivering" sker inte medvetet utan är styrd av en inlärd intuitiv process som utvecklats för att undvika hot och fara för självet (den psykiska överlevnaden). Våldtäkt som man i första hand skulle kunna föreställa sig vara ett uttryck för sexualitet eller utövande av makt kan vara exempel på när behovssystem som det sexuella eller det för social rang aktiveras hos en person i ett ångestreducerande syfte för att undvika aktivering av anknytningssystemet. Vem bär då ansvaret? Förövaren bär alltid ansvar för sina gärningar och bör utan förmildrande hållning gränssättas gentemot gärningar och våld som väcker samhällets förakt och avsky. Däremot anser vi att förövarbeteenden är att betrakta som toppen av ett isberg och som ett symptom på en mycket mer omfattande och komplex underliggande problematik. Vår ståndpunkt är att jämlikhet mellan könen och minskat våld i samhället lättare uppnås om vi i stället försöker lära oss hur vi bäst kan bemöta det växande barnets emotionella behov av i första hand en trygg anknytning och därmed säkra samhällets otvivelaktigt viktigaste byggstenar. I skolorna får elever (läs: blivande föräldrar) grundligt lära sig om toffeldjur och hur encelliga organismer fungerar, men nästan ingenting om ett barns emotionella behov och utveckling. Att exempelvis i skolan lära ut vilken funktion anknytningen har och hur den främjas skulle ge samhället ett mer effektivt och etiskt skydd än kemisk kastrering av våldtäktsmän. SVEN Å CHRISTIANSON Sven Å Christianson är professor i psykologi vid Stockholms universitet med inriktning på minnesforskning och förövarbeteenden. POUL PERRIS Poul Perris är läkare och förestår Svenska institutet för kognitiv psykoterapi.