Många trodde att 2011 skulle bli ett mellanår för Almedalsveckan. Efter det dramatiska valåret 2010 vore det inte orimligt att förvänta sig en viss avmattning i engagemanget från politiker, journalister, PR-byråer och intresseorganisationer. Men så blev inte fallet. Tvärtom, Almedalsveckan fortsätter att växa. I år uppgår antalet anmälda arrangemang till 1488, mot förra årets rekordantal på 1396. Samtliga partiledare finns på plats och stora medieaktörer som Aftonbladet och Expressen utvidgar sin närvaro.
Är då Almedalsveckan bra eller dålig för den svenska demokratin? Fortfarande finns det en hel del som uppfattar Almedalsveckan som en gigantisk firmafest för eliten inom svensk politik och opinionsbildning, ett veckolångt minglande med rosévin och falska kindpussar. Kritikerna, till exempel Bengt Göransson i Expressen (6/7) fäster sig gärna vid det extraordinära, som när Gudrun Schyman i fjol eldade upp 100 000 kronor i protest mot löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Eller när förre biskopen i Visby Lennart Koskinen nästan kom i handgemäng med Sverigedemokrater som höll torgmöte utanför Svenska Kyrkans tält.

Jag skall tillstå att det var med en viss skepsis jag själv besökte Almedalsveckan för första gången sommaren 2006. Men min skepsis ersattes snabbt av en glädje över den mångfald, äkthet och seriositet som präglade arrangemangen.
Vi lever i en allt mer individualiserad tid, där partierna får färre medlemmar och där väljarnas identifikation med de politiska partierna minskar. Medborgarna är inte mindre politiskt intresserade och samhällsengagerade i dag än tidigare. Men medborgarnas engagemang tar sig andra uttrycksformer än genom de politiska partierna. Så samlade till exempel de genom Facebook snabbt organiserade demonstrationerna mot främlingsfientlighet dagarna efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen hösten 2010 många fler deltagare än Socialdemokraternas och Vänsterpartiets glesnande skaror i 1 maj-demonstrationerna i storstäderna samma år. Utvecklingen innebär risker för den politiska demokratin. De politiska partierna är tänkta att utgöra en förbindelselänk mellan politiken (samhällsinstitutionerna, de valda församlingarna) och det politiska (medborgarnas engagemang, viljeyttringar och värderingar). När medborgarna vänder de politiska partierna ryggen (eller om det möjligen är tvärtom…) rivs det politiska isär från politiken och samhällsgemenskapen riskerar att luckras upp.

Arrangemang som Almedalsveckan kan bli en gyllene form i en strävan att återförena politiken med det politiska. Genom att mitt på torget låta politikens formella institutioner möta medborgarnas engagemang och värderingar kan vi återskapa den gemensamma offentlighet som utgör demokratins livsnerv.
Men för att kunna fylla en sådan funktion är naturligtvis Almedalen i Visby alldeles otillräcklig. Mitt fältrop till alla landets politiker, journalister och samhällsengagerade medborgare blir i stället: Låt tusen Almedalar blomstra! Se till att varje kommun en gång om året arrangerar ett Almedalen i miniatyr. Låt de politiska partierna konfronteras med alternativa politiska rörelser, miljöorganisationer, djurrättsaktivister, kyrkor och samfund, idrottsföreningar och kulturfolk i seminarier och debatter – och ja, gärna jippon också – där lokala och regionala frågor varvas med nationella och globala.
På så sätt skulle de politiska partierna kunna öppna upp sina slutna strukturer, bryta sin isolering från väljarna och bidra till ett gjuta nytt liv i en representativ demokrati som nu riskerar att stelna i sina former.

ULF BJERELD
Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.