Det är kanske 10 000-15 000 utländska bärplockare som förväntansfullt kommit till Sverige i år för att med stöd av allemansrätten ägna sig åt kommersiell bärplockning i flera månader. Samtidigt uppger företrädare för bärbranschen att infrastrukturen för organiserad plockning klarar cirka 4000 stycken.

Allemansrätten har växt fram som en sedvanerätt för i första hand lokalbefolkningen att fritt röra sig i skog och mark och även plocka bär och svamp, i första hand för husbehov. I Sverige har rätten skrivits in i grundlagen (regeringsformen) genom formuleringen att "alla ska ha tillgång till naturen genom allemansrätten". Formuleringen torde avse alla människor som vistas i Sverige, var man än bor i världen.

Det är en sak att vandra och vistas i skog och mark, att tillsammans med familjen övernatta några nätter och att plocka bär och svamp. Det är något annat om 10 000 människor eller fler reser långväga ifrån till Sverige i hopp om att kunna utnyttja allemansrätten till kommersialiserad bärplockning i flera månader. Det komplicerar ytterligare om man är helt beroende för sin dagliga försörjning att kunna sälja bär och inte har resurser att övernatta på campingplatser i ordnade former.

Medborgare från länder utanför EU måste ha tillfälliga arbetstillstånd för att få komma hit och kommersiellt plocka bär. Cirka 5 500 främst thailändare har beviljats sådana tillstånd i år. De garanteras också en minimilön av bäruppköparna, vilket har tillkommit efter stora problem tidigare år.

Sedan några år växer också antalet främst bulgarer som kommer hit, ofta tillika romer, som lever under utsatta och fattiga förhållanden i sitt hemland. Ryktet har spridit sig om möjligheten att fritt plocka bär och på några månader kanske kunna tjäna ett antal tiotal tusen kronor. Uppenbarligen har runt 500 enbart kommit till lägerplatserna kring Mehedeby i en enda kommun, Tierp.

Eftersom EU-medborgare fritt får resa i unionen och arbeta utan tillstånd upp till tre månader behövs inga tillstånd. Uppenbarligen är det många av dem som har rätt lösa kontakter med bäruppköpare, eller löften från dem de reser med där kanske bara några förhandlar med bäruppköparna.

Detta kan vid dålig bärtillgång, på grund av till exempel dåligt bärår eller för hård konkurrens om bären, leda till stora bekymmer och en desperat situation för de vars pengar tagit slut och som måste ha mat, drivmedel och övernattning samt pengar till hemresan. Problem kan också uppkomma för ortsbefolkning och markägare.

Kanske borde de som kommer hit från andra EU-länder för att kommersiellt plocka bär ha samma avtal och inkomstgarantier med bäruppköpare som utomeuropeiska bärplockare, om det är möjligt. Kanske borde intresserade plockare inom EU ha företräde före de från andra kontinenter?

Sedan återstår frågan om allemansrättens gränser när den kommersialiseras i så hög grad som sker vad gäller till exempel bärplockningen. Är det rimligt att den lokala sedvanerätten har utvidgats till att omfatta alla som kommersiellt vill plocka bär i Sverige? Kan konkurrensen och belastningen, åtminstone punktvis, bli för stor för naturen, markägarna och ortsbefolkningen? Sätter bärtillgången och konkurrensen mellan bäruppköparna gränser som på egen hand reglerar det hela?

Jag är inte säker på det, vilket ju årets situation visar. Här behövs en grundläggande diskussion utifrån regeringsformens formulering och det växande trycket när bärplockningen alltmer kommersialiseras. Jag kommer att bidra till det genom en enskild motion till riksdagen i höst.

Staffan Danielsson (C)

riksdagsledamot.