Både inom regeringskansliet och Försvarsmakten finns nu arbetsgrupper som ska lämna underlag för beslut om utveckling av ett nytt, svenskt stridsflygplan. I respektive grupp har detta arbete två givna utgångspunkter: För det första att stridsflygplan kommer att vara ryggmärgen i varje luftförsvar även efter år 2025. För det andra att Sverige också i framtiden ska ha den exklusiva rollen som leverantör av sådana farkoster. Som grund för ett av de mest strategiska och kostnadskrävande utvecklingsprojekten i vår tid är dessa antaganden vare sig tillräckliga eller givna.
Under lång tid har det svenska luftförsvaret utmärkts av en tilltagande brist på balans och helhetssyn. Mycket uppmärksamhet har ägnats antalet plattformar. Samtidigt har andra delar i detta "system av system" monterats ned eller glömts bort.

Sverige har under de senaste årtiondena i princip avvecklat hela organisationen med krigsbaser. Möjligheten till spridd och därmed skyddad gruppering i händelse av angrepp är borta. Beväpningen av stridsflyget motsvarar inte heller krigets krav. Fortfarande har vi färre moderna radarjaktrobotar än vi har flygplan. Vi har också underlåtit att integrera befintliga och betalda vapen när stridsflyget uppgraderats.
I termer av förmåga här och nu är situationen i dag sämre än för tio år sedan.
Flygvapnet lider brist på moderna, fungerande sensorer. Den svenska spaningskapseln till Gripen, som började utvecklas 1985 (!), beskrivs lite raljant som "operativ, när den fungerar". Med övergången från Gripen A/B till C/D upphör möjligheterna till hemlig och säker ledning via det svenska stridsledningssystem som byggts ut under ett halvsekel. Knappast ens pliktskyldigt nämns det markbaserade luftvärnets roll i ett samlat, nationellt luftförsvar.

Varje land, icke minst dem som vill kunna hävda militär alliansfrihet, måste ha en sammanhållen vision om hur det egna luftrummet ska värnas över tid. Den måste beskriva helheten och innebära en rimlig avvägning mellan det operativt önskvärda samt det politiskt och ekonomiskt genomförbara.
Det är mer än fyrtio år sedan Sverige försökte formulera en långsiktig vision om utformningen av luftförsvaret. Även om stora delar av den utredningen var - och kanske ännu är - hemlig, så kunde huvuddragen ändå publiceras och debatteras.
Kostnaderna för utveckling och anskaffning av ett nytt stridsflyg uppgår till mellan 30 och 50 miljarder. Det är bland annat mot denna bakgrund som Folkpartiets liberalernas landsmöte den 21 november 2009 enhälligt ställde sig bakom kravet på att vårt luftförsvar på nytt skulle bli föremål för offentlig utredning.

Av alla de militära och industriella direktiv som måste vara utgångspunkten för en sådan utredning bör ett särskilt framhållas: Utredningen ska sammanhållet beskriva ett framtida, nationellt luftförsvar med ingående delsystem. Kvantitativa beroenden och avvägningar ska redovisas. Och även om vi liberaler arbetar för ett svenskt medlemskap i Nato måste beskrivningen göras med antagande om fortsatt militär alliansfrihet. Något annat vore självbedrägligt.

Folkpartiet Liberalerna har vilja och beredskap att säkra de ekonomiska förutsättningarna för ett fullgott försvar av svenskt luftrum, såväl i fred som i händelse av krig. I detta ligger även att utveckla ett nytt stridsflyg.
Men det är för tidigt att redan nu ge grönt ljus för utvecklingen av ett nytt Super-Jas. Beslutsunderlagen bör präglas av helhet och öppenhet för att särintressena ska hållas stången och kostnadseffektiv försvarsförmåga säkerställas.


ALLAN WIDMAN 

Expressen.se rättar: I en tidigare version av denna artikel hade ordet ”bör” fallit bort i sista utgången.