När jag var 17 gick jag på en skola där man hade ”frivilliga” drogtester. Det var i Ohio, USA. Där hade man lyckats vrida och vända på begreppet frivillighet ända tills man lyckats inkludera nästan alla elever på skolan. För att delta på skolans aktiviteter eller parkera på skolan behövde man nämligen lämna drogtester och själv spelade jag både fotboll och var med i teaterföreställningar. Sen slumpade skolan med jämna mellanrum vilka som skulle få testas och då hade man inget annat val än att lämna ifrån sig ett urinprov.
Själv tyckte jag att det var obehagligt, minst sagt. Jag har aldrig använt illegala preparat så det var aldrig oron för att bli utsparkad från skolan som gjorde testerna jobbiga, men det var ändå ingenting man ville gå igenom. Två personer bevakade och kontrollerade en medan man lämnade sitt urinprov. De kollade på ens kön utifall att man skulle tagit med sig någon annans urin just den dagen. Om det var så att man inte lyckades kissa på grund av att man har svårt att göra det när någon tittar på blev man avstängd från skolan. Det ökade pressen ännu mer om man skulle lämna ett prov och för många blev det för mycket.
Vissa elever fick dessutom trots att testerna sades vara slumpmässiga lämna prov varje tillfälle. Utmärkande för dessa elever var att de ofta hamnade i konflikter med lärarna och med varje nytt prov ökade deras frustration och deras kontakt med lärare och skolan blev allt sämre. Drogtesterna blev ett konstant misstänkliggörande av eleverna på skolan och de elever som redan hade det svårt i skolan och som i vissa fall även var missbrukare blev allt mer frånvarande. Så när jag fick höra att Thomas Bodström vägrat lämna ett drogtest till Sveriges Radio blev min spontana reaktion att han vågade göra det så många andra inte vågar. Att han gjorde helt rätt. Han vägde hur pass kränkande det skulle vara att lämna testet mot det misstänkliggörande som skulle ske mot honom och kom fram till att han inte ville ta testet. I Expressen i går motiverade han sitt beslut med att han inte hade någon lust att visa sig naken för sköterskan. Effekterna av hans val är tyvärr väldigt målande för vad som händer när någon väljer att inte lämna ett urinprov.
Genast börjar folk fråga sig varför Bodström valde att inte lämna ett urinprov. Knarkar Bodström? Om han knarkar, hur länge har han gjort det, och varför? Alternativet att Bodström och andra valde att inte lämna ett urinprov för att det upplevs som kränkande finns inte ens på världskartan. För om man har rent mjöl i påsen måste man väl också kunna öppna upp påsen och visa innehållet?
Men det är exakt på grund av dessa frågor som Bodström gjorde helt rätt. Han kommer antagligen att misstänkliggöras i media och vem vet när de borgerliga bloggarna kommer att släppa händelsen, men trots det gjorde han rätt. För om alla gjorde som Bodström så skulle det helt plötsligt bli okej att säga att man inte vill bli drogtestad. Att säga nej skulle bli avstigmatiserat och någonting normalt snarare än något undantaget och misstänkliggjort.
Thomas Bodström har tidigare deklarerat att han för ”frivilliga” drogtester. Jag hoppas att han ändrat ståndpunkt i frågan nu. Att hans eget nej blev ett uppvaknande och att han nu kommer att förstå att drogtesterna aldrig kommer att vara riktigt frivilliga. Den personliga integriteten är viktig att värna i ett fritt samhälle och jag anser att det Rödgröna samarbetet bör vara tydliga med att det inte är okej med godtyckligt drogtestande där ingen misstanke föreligger. För sådana tester leder till att elever blir kränkta när de inte vågar stå upp för sig själva och de som faktiskt vågar de straffas på samma sätt som Bodström straffas i dag.
JAKOB LUNDGREN
