Jag har burit heltäckande slöja - niqab - sedan i i fjol. Jag tog beslutet efter noggranna studier av islam. Niqab är en del av islam och inte en kulturell sedvänja som många i okunskap hävdar. Inom de fyra islamiska rättsskolorna anser en del att niqaben är obligatorisk, medan andra menar att det enbart är en stark rekommendation. Jag har valt att bära niqab och är fullt övertygad om att den för mig närmare min Skapare.
När jag i våras började en barnskötarutbildningen på Åsö vuxengymnasium i Tensta, hade ingen till en början några problem med min klädsel. Lärarna såg visserligen lite chockade ut, men det var inte förrän den andra veckan jag kallades ut och fick reda på att rektorn hade tagit ett beslut om att förbjuda niqab.
Hon hävdade att förbudet berodde på pedagogiska skäl, att det är svårt att undervisa någon som täcker allt utom ögonen. Enligt mig är det ett grundlöst argument. I Sverige finns fler utbildningsformer än den traditionella. Vid distansstudier träffar exempelvis lärarna sällan sina elever eftersom allt sker via nätet. Det är bevis nog för att utbildning och niqab kan fungera om chansen bara ges.
Jag har dessutom bra betyg och har fått beröm för såväl grupparbeten som redovisningar. Som person är jag väldigt utåtriktad med en bra samarbetsförmåga, så att anta att jag är reserverad och inkapabel att delta i diverse klassrumsmoment är befängt. Bara för att man täcker sig innebär det inte per automatik att man är tillbakadragen och att ens förmåga att tänka har upphört.
Muslimska kvinnor med niqab är verkligen inte omedgörliga. Jag har vid flera tillfällen påpekat för rektorn att jag är villig att kompromissa genom att exempelvis sätta mig längst fram i klassrummet med ansiktet bart. Många klasskamrater, framför allt manliga, ansåg heller inte att min niqab var problematisk.
Rektorns andra argument var att niqaben skulle vara en säkerhetsrisk, att ingen skulle veta vem som fanns innanför slöjan. Även det bemötte jag med stor förståelse. Jag gick med på att identifiera mig så ofta som skolan krävde för att möta dem halvvägs.
I min egen umgängeskrets finns två levande bevis på att kvinnor med niqab kan studera. Det går alldeles utmärkt, deras universitet har som regel att man måste uppvisa ID-kort vid salstenta. Mina väninnor identifierar sig inför kvinnliga professorer innan varje tenta och hittills har det inte uppstått några problem. Om det fungerar på akademisk nivå, borde det inte vara något hinder i mitt fall heller.
Jag ser alltid glaset som halvfullt, men när jag slutligen insåg att rektorn kom med skrattretande invändningar mot alla mina förslag, bestämde jag mig för att vända mig till diskrimineringsombudsmannen.
Jag har fått lov att slutföra mina studier oavsett vad DO kommer fram till. Men även om det har lösts sig för mig, anser jag att ingen har rätt att frånta andra kvinnors rätt till utbildning. Jag skulle bli den sista eleven med niqab att någonsin studera på skolan i fall dessa krafter får sin vilja igenom. Förr innebar kvinnokampen en kamp om rätten att rösta, i dag gäller den rätten att själv välja önskad klädsel.
De som förordar ett förbud mot niqab tror säkert att de gör någonting gott. Vad de inte förstår är att det skulle leda till ännu mer isolering och utanförskap, företeelser som Sverige länge bekämpat. Därför är det så paradoxalt när dessa människor försöker förbjuda niqab med hänvisning till kvinnors rättigheter. Det är inte jag som begränsar mig själv, som många tycks tro, utan det är ett fåtal högt uppsatta personer som försöker diktera mitt liv och sätta upp onödiga hinder. Alla svenskar borde bli skrämda när myndigheter vill råda över människors val av klädsel.
I dag är det niqab, i morgon jeans.
Alia Khalifa, 24, bor i Rinkeby. Hon kom från Egypten till Sverige när hon var fyra år. När hon inte studerar försöker hon få tid att umgås med familjen och sina vänner.
