När jag var yngre förvånades många över att jag var en duktig skytt. Bakom priserna på Gröna Lund inför förvånade kompisar låg åratal av träning hemma i trädgården och lektioner av min pappa, som var mästerskytt.
Men jag lämnade bössan vid staketet och vid skottavlorna. Den var aldrig välkommen med ut i skogen och jag skulle aldrig kunna tänka mig att lägga an och avfyra ett skott mot en annan kännande varelse. Kriget mot djuren ute i skogen känner jag bara avsky inför.
I söndagens Expressen skrev före detta fotbollsproffset Klas Ingesson om sitt intresse för jakt. Han skrev också att det var i naturen som han hittade lugnet och laddade batterierna.
Jag delar Ingessons behov av att vistas ute i naturen. Varje dag promenerar jag timtals i skogen tillsammans med hunden Meiga.
Under helgerna ägnar vi än fler timmar åt skogsaktiviteterna och inte allt för sällan har vi med oss en korg av sådant som vi har skördat i skogen. I år har jag burit hem åtskilliga kilon med svamp.

Jag vet inte om Ingesson plockar svamp. När jag läser hans artikel känns det som om han tror att han "skördar" djurkroppar och att det i sig är oproblematiskt. Ingessons omsorg sträcker sig inte längre än vid att "rätt" djur ska dödas och att dödandet ska ske på rätt platser, där ett högt jakttryck kan hålla djuren borta från åkrar etcetera. De djur som det är för många av får en kula i kroppen och sedan är det slut med dem. Jag kan meddela Ingesson att frågan är mycket svårare än så.
Men jag känner igen Ingessons förenklingar. I min umgängeskrets finns det godsägare som tycker att de har för få kännande individer att skjuta på. De föder därför upp fåglar i voljärer och släpper sedan ut dem så att de sedan kan peppra dem fulla med hagel. Efter "jakten" följer den obligatoriska middagen där dyrt vin fylls upp i glasen och man utbrister skålar för dagens bravader - dödandet av små oskyldiga fåglar.
Det som både Ingesson och godsherrarna missar är att djur är individer, att de är kännande varelser och att deras liv är viktiga för dem.
Det är blundandet inför dessa fakta som är orsaken till att Ingesson inte skriver om de djur som skadskjuts och som går lika vidriga öden tillmötes som de som kläms fast i EU:s djurtransporter eller hundarna på Bali, som innan djurskyddsorganisationen WSPA grep in dödades med gift. Nu vaccineras de i stället och räddas, tack vare WSPA. Det är samma form av blundande som är orsaken till att godsherrarna inte öppnar tivolin i stället och skjuter av sig på papperssymboler innan de samlas i vinkällaren.

Jakt tycks för många vara viktigt ur statussynpunkt. Den som fäller den största älgen får hedersplatsen i jaktlaget. Godsherrarna får sitt genom att skjuta fåglar. Jaktgubbarna i riksdagen får en egen skjutbana i huset som bara de har tillträde till. En av storbankernas "sportsektioner" som ägnar sig åt jakt får stora ekonomiska bidrag. Och nu dras också kvinnorna med, samtidigt som pälsen tycks gå en ny vår tillmötes inom modeindustrin. Men öppnar man ögonen - ser jakten ur djurens perspektiv - falnar bilden. Det är knappast statusfyllt att gå ut i krig mot obeväpnade varelser. Nu är det hög tid att trendsättarna och modeskaparna riktar om.
Vi behöver lyfta våra gemensamma visioner då det gäller vår relation med djur och möjligheterna till naturupplevelser.
Det går alldeles utmärkt att få sköna upplevelser ute i skogen utan gevär. Och det är hög tid att vi fasar ut den blodiga och plågsamma jakten. Självklart går det att använda andra befintliga metoder och utveckla nya om det behövs. Vi måste bara bestämma oss för att vi ska våga se jakten ur djurens perspektiv och sedan skaffa oss värderingar som utgår från ett sådant synsätt.



ALEXANDRA LEIJONHUFVUD