Den offentliga äldreomsorgen är en grundbult i den svenska välfärdsmodellen. Denna grundbult, som har bidragit till valfrihet och jämställdhet i alla samhällsklasser, är nu hotad.
Under förespeglingar om just valfrihet och jämställdhet har regeringen fattat flera beslut som underminerar äldreomsorgen.
I början av 1900-talet fanns det två system för gamla som inte togs om hand av familjen: Rika familjer kunde köpa den omsorg som de behövde, medan gamla i mycket fattiga familjer hamnade i fattigvården. Först med den kommunala hemtjänstens framväxt på 1950-talet fick vi en offentlig hjälp för alla grupper av äldre.
Hemtjänsten bröt äldreomsorgens fattigvårdsprägel och blev snabbt populär i alla samhällsklasser.
Hemtjänstens tillkomst innebar en valfrihetsrevolution, både för de gamla som behövde hjälp och för deras anhöriga.
För första gången i historien kunde äldre i alla samhällsskikt bo kvar hemma utan att vara helt beroende av barnen – i praktiken de medelålders döttrarna – som i sin tur fick möjlighet att förvärvsarbeta även om de hade gamla föräldrar med stora hjälpbehov.

Nu har utvecklingen vänt. Hemtjänsten når fortfarande äldre i alla sociala skikt, men sedan ett par decennier har andelen äldre som får del av äldreomsorgen minskat påtagligt. Hjälpen har koncentrerats till de allra skröpligaste och allt fler äldre som behöver hjälp i sin vardag står helt utan offentlig hjälp.
Där den offentliga om-sorgen drar sig tillbaka, träder återigen en klasskiktning fram: Högutbildade äldre köper mer privata tjänster, medan anhörigas omsorgsinsatser ökar bland lågutbildade äldre.
Och bland de anhöriga är det kvinnorna, främst medelålders döttrar, som står för större delen av ökningen.
Pressen att vårda sina gamla föräldrar har med andra ord ökat mest bland döttrarna till lågutbildade äldre.
Detta får konsekvenser för de anhöriga kvinnornas möjligheter att förvärvsarbeta, deras ekonomi och hälsa.
Våra nya beräkningar visar att det finns närmare 60 000 kvinnor i dagens Sverige som gått ner till deltid eller lämnat sitt förvärvsarbete helt för att kunna vårda gamla eller sjuka anhöriga.

Vi ser hur den valfrihet och jämlikhet för både äldre och deras anhöriga som en väl utbyggd offentlig äldreomsorg av god kvalitet borgade för, har övergått till en ökad grad av tvång.
Forskningen visar att de flesta äldre i Norden föredrar offentlig hjälp framför både anhörigas hjälp och privata tjänster.
Utvecklingen sedan 1980-talet har gått tvärs emot både de äldres önskemål och politiska målsättningar. Hur mycket hjälp man får som gammal blir alltmer en fråga om plånbokens tjocklek och tillgången på anhöriga.
Den här utvecklingen, som vi redogjorde för i Jämställdhetspolitiska utredningens betänkande ”Makt att forma samhället och sitt eget liv” (SOU 2005:66), utnyttjas av den borgerliga regeringen som ett argument för att skatteavdraget för hushållstjänster också ska omfatta omsorg och tillsyn av åldrande föräldrar.
Både de omsorgsbehövande äldre själva och deras vuxna barn ska kunna dra av halva kostnaden för sådana tjänster.
Regeringen presenterar detta som en jämställdhetsåtgärd – medelålders kvinnor kan förvärvsarbeta mera när de köper omsorgstjänster till sina föräldrar. Så inlemmar regeringen anhörigas omsorg om äldre i sin jämställdhetsvision att ”få livspusslet att gå ihop”.
Välbärgade medelålders kvinnor kan med skatteavdragets hjälp köpa billig hushållshjälp till
sina föräldrar.
Men arbetarklassens döttrar – de som har ökat sina oavlönade omsorgsinsatser allra mest – har sällan råd att köpa privat hjälp, trots skatteavdraget. Jämställdhetsargumenten ekar ihåligt.

Förutom skatteavdraget för hushållstjänster, som beslutas av riksdagen 30 maj, satsar regeringen 300 miljoner kronor i stimulansbidrag för att få fler kommuner att införa så kallat kundval.
Det innebär att den äldre som kommunen bedömer behöver hemtjänst får välja mellan kommunen och privata firmor som utförare. Den som väljer en privat utförare kan dessutom köpa olika former av tilläggstjänster av samma företag. Genom skatteavdraget halveras kostnaden.
Dessa beslut ger starka skäl för medelklassen att välja bort kommunens hemtjänst:
För den som har små hjälpbehov blir det både billigare och smidigare att vända sig direkt till privata firmor och använda sig av skatteavdraget, i stället för att vända sig till kommunen.
För den som har stora hjälpbehov blir det förmånligare att välja en privat utförare för den offentligt finansierade hjälpen och komplettera med tilläggstjänster som man betalar för själv och drar av på skatten.

Kombinationen av kundval och skatterabatt för hushållstjänster öppnar för en skiktad äldreomsorg: ett system med fler eller bättre tjänster för den som har råd och ett avskalat basutbud för alla andra. Detta riskerar att underminera den offentliga äldreomsorgen och på sikt hela det generella välfärdssystemet.
För varför skulle medelklassen vilja vara med och betala för gemensamma välfärdstjänster som de inte använder själva?
När medelklassen väljer bort den offentliga äldreomsorgen riskerar den dessutom att framstå som, och på sikt även bli, ett sämre alternativ.
Risken är stor att vi går tillbaka till det tvådelade
omsorgssystem som fanns vid 1900-talets början, ett för de fattiga och ett annat för de rika.

MARTA SZEBEHELY
PETRA ULMANEN
Marta Szebehely och Petra Ulmanen är professor respektive doktorand vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Samt var expert respektive sekreterare i Jämställdhetspolitiska utredningen. Marta har vid ett par tillfällen anlitat fönsterputsare och kan tänka sig att göra det igen. Petra har köpt städning i samband med flytt och det kommer hon att göra igen vid nästa flytt. I övrigt ingen annan tjänst: ”Det känns viktigt att mina barn, som är rätt stora, lär sig att städa upp efter sig.”
”60 000 kvinnor i dagens Sverige har gått ner till deltid eller lämnat sitt
förvärvsarbete helt för att kunna vårda anhöriga.”