I ett drygt decennium har Sverige haft militär på plats i Afghanistan. När insatsen inleddes 2002 motiverades den till stor del med hänvisning till det förtryck som afghanska kvinnor utsattes för under talibanernas styre.

När Sverige nu är på väg att avsluta den militära insatsen tycks engagemanget för Afghanistans kvinnor ha svalnat bland svenska politiker.

Regeringen saknar en uttalad strategi för hur Sverige ska bidra till de afghanska kvinnornas rättssäkerhet och trygghet även efter att våra trupper lämnat landet.

Enligt riksdagens utrikesdeklaration 2002 skulle den svenska insatsen, vid sidan av målsättningen om en fredlig demokratisk utveckling i landet, prioritera hjälp till de afghanska kvinnorna. Sedan dess har Afghanistan i många avseenden utvecklats i rätt riktning. Det gäller inte minst situationen för den kvinnliga befolkningen.

Det senaste decenniet har de afghanska kvinnorna upplevt avsevärda förbättringar, särskilt vad gäller möjligheten att utbilda sig och söka sjukvård. Den afghanska konstitutionen tillerkänner män och kvinnor lika rättigheter och skyldigheter, och våldsbrott mot kvinnor är numera uttryckligen förbjudna i lag. Dessvärre existerar flera av de lagstadgade förbättringarna enbart på pappret.

Det afghanska samhället genomsyras fortfarande av patriarkala traditioner och en kränkande kvinnosyn. I den nyutkomna rapporten "Rätt till en framtid? - Kvinnors situation i Afghanistan efter 2014" (tankesmedjan Frivärld) granskas kvinnors situation i Afghanistan inför det svenska tillbakadragandet, och resultatet är nedslående.

Exempelvis utsätts kvinnor ännu för grova övergrepp inom den afghanska poliskåren. Kvinnor som kunnat bli poliser efter talibanernas fall trakasseras och hotas, och unga flickor som tagit sin tillflykt till polisstationer har utsatts för våldtäkt. Många misshandlade kvinnor drar sig för att anmäla förövare på grund av samhällets stigmatisering av kvinnor som vänder sig till myndigheter för skydd och upprättelse. I flera provinser känner man inte till de nya lagarnas innehåll, eller väljer att bortse från dem.

Kvinnofientliga föreställningar präglar Afghanistans alla samhällskikt. Nyligen jämförde landets justitieminister flickor som söker skydd i kvinnohärbärgen med prostituerade. Kvinnliga politiker utsätts för hot och attentat på grund av sitt kön. I de talibandominerade provinserna saknar de nya lagarna om kvinnors rättigheter helt stöd. Situationen för kvinnorna där liknar fortfarande den under 1990-talet.

Efter tio år av internationell militär närvaro tyder mycket på att tillbakadragandet av trupper tonar ner betydelsen av kvinnors fortsatta situation. Den svenska regeringens tystnad i frågan om framtiden för Afghanistans kvinnor är ett exempel på detta.

Sverige har goda förutsättningar att fortsätta bidra till utvecklingen av afghanska kvinnors rättssäkerhet och trygghet, även utan militär närvaro. Detta kräver emellertid en tydlig vision och strategi från regeringens sida.

Från och med nästa år kommer Afghanistan att vara det land som får störst andel av Sveriges biståndsbudget.

Regeringen, med utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson i spetsen, måste utarbeta en strategi för hur pengarna kan användas för att motverka att Afghanistans kvinnor återigen hamnar i det helvete som utgjorde deras vardag 2001.

Annars är risken att ett decennium av svensk militär närvaro slutar med att Afghanistan går tillbaka till ruta ett när det handlar om kvinnors rättigheter - ett av främsta motiven för Sveriges själva engagemang.

Katarina Tracz

Katarina Tracz är projektledare för tankesmedjan Frivärld.