Inom Socialdemokraterna pågår just nu efter nyttig men smärtsam debatt inför öppna ridåer.
Men även inom de andra partierna som backade i valet pågår just nu en intensiv eftervalsdebatt. Folkpartiet har emellertid valt att inte tillsätta en kriskommission. Snarare vill man lugnt utvärdera ett valresultat man - under omständigheterna - är ganska nöjd med.
Facit för riksdagsvalet 2010 stannade vid en tillbakagång från 7,54 procent till 7,06 procent och från 28 till 24 mandat i Riksdagen. Vi tappade inte lika mycket kommunalt och i landstingen som Centerpartiet eller Kristdemokraterna och vann till och med ett gäng väljare från Moderaterna.
Men bakom dessa siffror döljer sig ett parti som lider av allvarliga identitetsstörningar men saknar sjukdomsinsikt. Sanningen är att Folkpartiet målat in sig i ett hörn - en utveckling som pågått under ett längre tag.

Vi har visserligen välförtjänt vunnit stor trovärdighet i skolfrågan. Det är ett politiskt område som rankas högt av väljarna och som länge behandlats styvmoderligt.
Men idéutvecklingen i Folkpartiet har tyvärr stannat. Egentligen är det kanske inte så konstigt. Tillståndet i den borgerliga idédebatten generellt - där Moderaternas idé om arbete och flit som det enda meningsbärande och värdefulla samhällskittet - ligger som en blöt filt.
I stället för att slå tillbaka har Folkpartiet resignerat till ryggdunkande och partiets stolta liberala historia har förpassats till nostalgiska tillbakablickar.
Folkpartiet har en liberal kärna och det upptäcker man genom att bara kasta ett öga på partiprogrammet. Det som däremot syns och hörs i debatten är något helt annat. På den trånga arena som partipolitiken utspelas på har den enda medialt gångbara metoden för uppmärksamhet reducerats till utspel om att ställa krav.
Det är inte negativt att ha tydlighet i politiken, tvärtom. Problemet är när man endast uppfattas som tydlig när man ställer ökade krav på hur människor ska vara.

Varenda gång partiet tagit strid för något har det varit fråga om krav; krav på föräldrar, krav på invandrare eller på bidragstagare. Det är alltid statens rätt mot individen som värnas. Sällan tar man strid för individens rätt gentemot staten. Liberalismens kärna bygger på människors fri- och rättigheter. Ska Folkpartiet värna sitt liberala arv måste man bli bättre på att stå upp för samhällets utsatta och lidande. FP om något parti borde stå upp för individens rättigheter gentemot kollektivens övertramp.
Alltför många situationer där rättssäkerheten har ställts på prov eller där minoriteters rättigheter har hamnat i skottgluggen har Folkpartiets liberala röst lyst med sin frånvaro.
Det existerar i dagens Folkparti en enorm diskrepans mellan den egna självuppfattningen och hur partiet faktiskt uppfattas av väljare. Det är ett problem att man inte inser att partiets utveckling under 2000-talet allvarligt har förändrat väljarkårens bild av Folkpartiet.
Ett liberalt parti har i Sverige stor potential till framgångar.
Mångdubbelt fler av svenskarna identifierar sig själva som liberaler i någon utsträckning än som röstar på Folkpartiet. Det om något borde vara en tankeställare för partiledningen.
Detta borde vara en tydlig indikation på att Folkpartiets politik behöver - om inte ersättas - så garanterat utökas med fokus på andra frågor.

För faktum är att de liberala idéerna i dag är utspridda över flera partier. Det ställer högre krav på det förment liberala partiet att också agera liberalt. Det räcker inte att man har ordet liberalerna i partinamnet för att per automatik associeras med frihetliga idéer. Risken är att man nu slår sig till ro och tror att man kan köra med samma uppsättning kort även i nästa val. Det vore ett kapitalt misstag.



ADAM CWEJMAN