Att varje människa har makt över sitt liv och kan bestämma själv, att varje människa har friheten att skapa och uttrycka sina åsikter, att alla människor är lika värda - kan tyckas vara en politisk fråga som är lite passé, gammalt politiskt tugg.
För mig är frågan om att känna att man har makt över sitt liv ständigt aktuell. Det handlar om den verkliga rättvisan, där jag faktiskt får vara mig själv och inte döms på grund av min kulturella, etniska, ekonomiska eller sociala tillhörighet. Rättvisan som låter mig utvecklas till min fulla potential utan de folkhemska taken och murarna. Rättvisan som innebär att jag faktiskt får vara annorlunda och att det inte straffar sig att vara unik, att vara en individ.
Jag upplevde min första flykt från politiskt förtryck när jag var 18 månader gammal. Min andra flykt skedde när jag var fyra år. Förföljelsen fortsatte med jämna mellanrum tills regimen i Bagdad föll våren 2003.
Förföljelsen berodde på att mina föräldrar inte ville låta någon annan tänka åt dem, än mindre bestämma över dem och deras liv. Mina föräldrar ville yttra sig fritt och i frihet. Mina föräldrar ville faktiskt gå och rösta. De ville få demonstrera. De ville kunna skriva en insändare i den lokala tidningen, utan att hängas i ett rep utanför polishuset i sin hemstad.
Min far Abid satt i det ökända fängelset Abu Ghraib i tio år. Där dömdes han till döden - för andra gången i sitt liv - och torterades varannan dag. För mig är det en ständig påminnelse om hur stater kan förtrycka sina medborgare, hur något som var tänkt att vara gott faktiskt kan användas i onda syften - som religion och olika typer av lagstiftning. Min far är en påminnelse om att oavsett hur gammal en demokrati är till åldern, så måste den återerövras ständigt, med varje generation.
Jag har också lärt mig att ingen annan kan "fixa" mitt liv. Trots ett liv på flykt från förtryck har det alltid varit upp till oss göra det bästa med det, vilket vi också försökte göra.
De flesta av oss bryr sig om något, kanske är det barnen, skolan, maten, äldreboendet, företaget, träningen, fotbollsplanen, vattenkvalitén, musiken, det lokala biblioteket, den lokala fiskaffären, ens katt eller hund. Och det är just vad politik är för mig.
Utifrån det lilla kan man ta sats mot det stora, och faktiskt förändra. Ju fler vi är, desto snabbare och större förändringar kan vi åstadkomma. Därför blev det Centerpartiet, det parti som redan 1959 skrev i sitt partipolitiska program om vikten av grundtrygghetens säkerställande, som redan 1962 skrev sin första riksdagsmotion om miljön. Centerpartiet är det första partiet som hela tiden har arbetat för att föra makten från central ort närmare medborgarna, i sin förvissning om att vi människor vet vad som passar oss bäst och att vi är olika och är i behov av olika lösningar utifrån våra individuella förutsättningar.
Jag vill förändra. Även om vi har kommit en bra bit på vägen, är det en hel del kvar. Att göra Sverige till Europas mest attraktiva land för människor att flytta till, för företagen att investera i, att vara en miljö- och klimatförebild, är viktiga frågor. Den individuella friheten är en annan fråga som jag tycker är viktig, och inte minst vår ekonomiska frihet.
Människan är utgångspunkten för all politik. Vi måste våga se varandra med våra olikheter och sluta betrakta det som en nackdel. Mångfald är mycket bättre än enfald. Men vi är fortsatt individer som frivilligt väljer att ingå i denna gemenskap. Det måste vi politiker alltid komma ihåg.
ABIR ALSAHLANI
