Vi som är födda kring 80-talet är sannolikt den första generationen som vet att vi inte kan räkna med att få det bättre än våra föräldrar, skriver Gustav Fridolin, journalist och expolitiker. "När vi skulle imitera Brolin och Henke fick vi skaffa oss egna fotbollar - fritidsgården hade lagts ner och dagisets bollar man alltid fått låna hade låsts in bakom hänglås och kedjor." "Ungdomsarbetslösheten har stabiliserat sig vid tvåsiffriga tal. Det är med djupa ärr från den förra krisen, vi nu går in i nästa."
Skitåren är över oss. Trots att de mörka molnen synts i horisonten länge verkar de mötas med förvåning. Medan USA, Storbritannien och Frankrike kastat "rädda sig den som kan"-ideologin över ända till förmån för gigantiska stimulanspaket, så verkar den svenska modellen mest vara att kura ihop sig och hoppas att det går över.
Det gör det inte. Med krisen följer nedskärningar och det som mödosamt byggts upp riskerar att snabbt tillintetgöras.
Jag är en av dem som växte upp under den förra krisen, på 90-talet. Vi var väl inte gamla nog för att fullt ut förstå vad som hände, men vi såg konsekvenserna av det. Lärarna blev lite färre, klasskamraterna lite fler. Föräldrarna fick mer tid hemma, men mycket mindre pengar. Och när vi skulle imitera Brolin och Henke fick vi skaffa oss egna fotbollar - fritidsgården hade lagts ner och dagisets bollar man alltid fått låna hade låsts in bakom hänglås och kedjor.
Det hette att alla fick dra sitt strå till stacken, men det var kvalificerat struntprat förstås. Vissa tider i livet är man mer beroende av det gemensamma än annars - när man är gammal, när man är sjuk och när man är ung.
När var femte lärare på grundskolan fick sparken, gymnasiet införde avgifter för skolmaten och 250 fritidsgårdar stängdes så var det vi som växte upp som fick axla krisen.
Ungefär samtidigt som jag hade min första skoldag så kallades statsminister Ingvar Carlsson till riksdagen för att svara på beskyllningar om en tilltagande massarbetslöshet bland unga. Då var ungdomsarbetslösheten på under fyra procent, men sågs av alla som oroväckande stor. När vi skulle lära oss multiplikationstabellen några år senare hade plötsligt varannan elev någon förälder som varslades eller som redan gick hemma. 1990 levde 18000 barn i familjer där båda föräldrarna var arbetslösa, fem år senare var det nästan 100000 barn. Mer än dubbelt så många hade en arbetslös förälder. Sverige hade den snabbaste ökningen av ungdomsarbetslöshet av alla EU-länder. Över 18 procent av de under 25 var arbetslösa.
Vi som är födda kring 80-talet är sannolikt den första generationen som vet att vi inte kan räkna med att få det bättre än våra föräldrar. De flesta får kallt räkna med att få det sämre. Sådant som var självklarheter för våra föräldrar, som en egen bostad och en trygg anställning, är nu exklusiva privilegier.
I dag vågar ingen drömma om en ungdomsarbetslöshet på fyra procent, den har stabiliserat sig vid tvåsiffriga tal. Under 2006, innan krisen, var 27 procent av de under 25 arbetslösa vid något tillfälle. Samtidigt arbetar uppemot 100000 färre i vården, skolan eller omsorgen och nästan var fjärde av de yngsta vuxna lever under det absoluta fattigdomsstrecket. Det är med djupa ärr från den förra krisen, vi nu går in i nästa.
I tisdags varslades 300 vid sjukhuset i Örnsköldsvik. Från Karolinska ska 900 få gå. Och i Södertälje diskuterar man än en gång att stänga fritidsgårdar.
Nedskärningarna i den här krisens spår riskerar att bli ännu större än förra gången. Sveriges kommuner och landsting har redan aviserat om 20000 kommande varsel. Lägre ersättningar i försäkringssystemen ökar trycket på kommunernas socialförvaltningar. Men när arbetslösheten stiger tar kommunernas pengar slut. Sedan förra krisen har kommuner dessutom förbjudits att, till skillnad från ett större företag, budgetera med en tillfällig förlust. I början av 90-talet klarade vi krisen med samlade förluster på runt 10 procent. Ska lagen följas kommer nedskärningarna då bli en västanfläkt av vad som väntar nu.
Problem man skjuter över på någon annan har en obehaglig tendens att slå tillbaka. Ett bokslut över 90-talet visar på stora sociala kostnader, men också sådana kostnader som kan räknas i reda pengar - en ung människa i kriminalitet kostar uppemot 19000 om dygnet, en person som marginaliseras beräknas kosta tolv och en halv miljon under sin livstid, bara landets narkomaner kostar årligen samhället mer än Försvarsmakten.
Det är inte alls säkert att nedskärningarna gjorde Sverige till ett rikare land.
Vi kan mycket väl ha blivit fattigare. Den som skjuter över ännu en kris på dem som växer upp tar på sig ett mycket stort ansvar.
GUSTAV FRIDOLIN
Gustav Fridolin är folkhögskolelärare, journalist och har varit riksdagsledamot för Miljöpartiet. I vår är han aktuell med boken "Blåsta! Hur 90-talets skitår formade en generation".
