Inför valet 2006 blev "Allians för Sverige" en succé. Detta formaliserade samarbete sopade bort alla tvivel på att de fyra borgerliga partierna var regeringsdugliga.
Nu är det dags att föra samarbetet vidare och bilda en valallians med gemensam partibeteckning. Denna gång skulle det utökade samarbetet inte bara signalera att regeringspartierna vill regera vidare, utan också sopa bort onödiga spekulationer om vilka partier som klarar fyraprocentspärren.

Den diskussionen är lika onödig som inför tidigare val. Såväl V, C som KD kommer att klara spärren med glans, även om opinionsundersökningarna under valrörelsen, som helgens Sifo, ofrånkomligen kommer att leda till spekulationer. Och dessa spekulationer kommer att vara ett stort hinder för att nå ut med offensiva budskap - så länge som det inte finns en valallians.
Men framför allt finns betydande demokratiska fördelar med att ställa upp under gemensamma partibeteckningen "Allians för Sverige", som redan finns registrerad hos Valmyndigheten.
Partiernas era som massrörelser är över. Väljarnas socioekonomiska bakgrund skapar inte längre stark partiidentifikation. Dessutom är partiernas ideologiska varumärken urvattnade. De upplevs som "alltmer lika" och "svåra att se skillnad på".

Ändå spökar partiernas historia. Jag menar att en gemensam partibeteckning öppnar upp det borgerliga landskapet som i hundra år begränsats av att M förknippas med överklass, FP med tjänstemän, KD med pingströrelsen och C med bönder. Dessa snäva identifikationer har legat de borgerliga i fatet.
Genom att offensivt vidareutveckla Alliansen skapar borgerligheten en modern ansats till politiken som utgår från väljarkårens önskemål. Nu - inte så som de såg ut i 1900-talets industrisamhälle.
Jag tycker mig finna stöd för denna linje hos Novus som i april 2009 genomförde en opinionsundersökning där 74 procent av de borgerliga väljarna var positiva till en valallians och bara 14 procent negativa. Väljarna vill inte ha sektliknande partier, utan tydliga regeringsalternativ.
När de "hårda" gränserna mellan partierna upphör, ökar möjligheten för profilering av personer med skiftande profil och med olika tyngdpunkter i värderingar och framtoning.
Kandidaterna blir friare i sin opinionsbildning om de inte behöver underkasta sig partipiskan i ett parti som bara utgör en fjärdedel av regeringsunderlaget.
Om Alliansen fungerar som parti blir värderingsbasen betydligt bredare, vilket ger bättre möjligheter för borgerliga kandidater att skräddarsy sin valkampanj och leva upp till fler väljargruppers önskemål.

Dynamiken blir också en annan. Så länge det handlar om fyra olika partier finns alltid risken för borgerlig kannibalism. Med en gemensam partibeteckning blir det alla borgerliga kandidaters uppgift att dra väljarna till samma partibeteckning.
Rent praktiskt handlar det om att sätta "Allians för Sverige" överst på de fyra partiernas valsedlar. Under denna partibeteckning kan fyra olika listor presenteras i varje valkrets där man efter kandidatens namn skriver M, C, FP eller KD för att upplysa väljaren vilket parti som sammanställt valsedeln.

Väljarna får därmed avgöra vilken inriktning på politiken de vill att Alliansen ska betona. Styrkeförhållandet mellan partierna och fördelningen av riksdagsmandat beror även fortsättningsvis på hur väljarna fördelar sina röster på de olika valsedlarna.
Partinamnet finns registrerat. Nu fattas bara att de fyra borgerliga partierna tar steget och deklarerar: vi ställer upp under gemensam partibeteckning.
I egenskap av partisekretare för Alliansens största parti borde Per Schlingmann, M, ta initiativet.