Det lackar mot valrörelse. Efter det norska stortingsvalet iseptember - där statsminister Jens Stoltenbergs flitiga facebookandeanses ha bidragit till Arbeiderpartiets seger - spekulerar svenska bedömare nu i om samma sak kommer hända här. Blir 2010 årsriksdagsval det första som avgörs via sociala medier?
Men lite i skymundan finns något annat för valstrategerna att begrunda över morgonkaffet: Är höstens riksdagsval det första modevalet?
Frågan är inte så fånig som den först låter.
Samhället har som bekant aldrig varit så visuellt orienterat som i dag. Via nätet sprids bilder sekundsnabbt, samtidigt bygger rapporteringen i traditionella nyhetsmedier mer än någonsin på bilder.
En följd av det är att den bild offentliga personer presenterar av sig själva i medierna genomgår grundligare analyser än någonsin. Nobelklänningar och Oscarsoutfits tillägnas uppslag i tidningarna medan kändisars "modemissar" blivit ett stående format långt utanför skvallerpressen.

Det gäller popstjärnor, och det gäller även politiker.
En knasig kavaj, som den Carl Bildt bar på Grammisgalan för ett par år sedan, garanterar spaltmetrar. Det gör en opassande tenniströja - se Fredrik Reinfeldt, till synes yrvaken, kliva ur ett flygplan på statsbesök i Kina våren 2008 - också.
En enskild modemiss påverkar knappast opinionssiffrorna. Däremot bidrar klädseln i högsta grad till den totala mediebilden av en politiker. I Mona Sahlins korta klänningar och Lars Ohlys rutiga skjortor läser vi in åsikter och attityder. Kläderna blir en spegling av budskapet - och i förlängningen avgörande för de frågor en politiker försöker driva.
Maria Wetterstrand har förstått detta. Det senaste året har Miljöpartiet jobbat aktivt på att förändra mediebilden av sitt kvinnliga språkrör. När hon i december dök upp på Nobelfesten i galaklänning var det ett pr-mässigt genidrag, och det slutgiltiga steget bort från den bild av duktig-men-tråkig-flicka-som-inte-vill-släppa-loss som Maria Wetterstrand tidigare delvis dragits med.

Responsen från väljarna talar sitt tydliga språk. I decembers SIFO-mätningar fick MP bland sina bästa siffror någonsin, 10,3 procent väljarstöd. Efter Fredrik Reinfeldt är Maria Wetterstrand nu den politiker svenska folket har störst förtroende för.
Samtidigt finns det, i politikerkretsar liksom landet i stort, fortfarande en misstänksamhet mot det mesta som har med mode att göra. Ofta anförs någon sorts nedärvd bondementalitet som grund för svenskens modemisstro. Men kanske hör den, som Björn af Kleen för ett par veckor sedan skrev här i Expressen, i stället samman med det socialdemokratiska 60-talets rivna stadskärnor och du-reformer. Att klä upp sig anses synonymt med den högborgerlighet som ingen svensk politiker med självbevarelsedrift vill verka tillhöra.

Ur det perspektivet tycks ju Fredrik Reinfeldts landningsbanetenniströja ligga helt i linje med musiktipset han delade ut inför julhelgen: Magnus Ugglas samlade.
Det är folkligt, därmed nymoderatigt.
Problemet för de nya moderaterna, såhär i valrörelsens start, är att fler och fler väljare börjat se den folkliga kostymen som fernissa. Mysiga pikétröjor går helt enkelt inte ihop med indragen sjukpenning.
Modelärdomen är följande: Plaggen i sig är inte viktiga. Poängen är hur de svarar mot budskapet.
Flera svenska politiker avlade som bekant studiebesök hos Barack Obama under det amerikanska presidentvalet. Ett och ett halvt år senare twittras det från Riksdagshuset som om det inte fanns någon morgondag. Jag vet inte hur mycket svenskarna som gästade Obamakampanjen funderade på hur hans stab jobbade med bilder och kläder. Men om de gjorde det lärde de sig förhoppningsvis något.
Det första Barack Obama gjorde när han för precis ett år sedan flyttade in i Vita huset var nämligen att bryta mot en djupt inarbetad klädkod.

Under George W Bush tid var reglerna strikta: Ingen, inte ens presidenten, fick bära något annat än kavaj i Ovala rummet. Barack Obama hade bara befunnit sig bakom sitt nya skrivbord i några timmar innan han tog av sig kavajen och kavlade upp skjortärmarna. Han skyllde på att det var varmt i rummet, men ingen politisk kommentator missade symboliken. "Obama lovade att förändra Washington och det har han - inte bara till innehåll, utan också i fråga om presidentens stil", skrev New York Times, och förklarade hur de tjänstemän som var kvar från Busheran chockat tittat på.
Det var en ny tid i Washington. Ett år senare har Obamas uppkavlade skjortärmar blivit en symbol för politisk förändring.


JOHAN WIRFÄLT