Sju moderata riksdagsmän trotsar partipiskan: Att fildela är en rättighet

Regeringen har samlat in synpunkter på Renforsutredningen, som syftar till att stänga av fildelares internetanslutningar. Hovrätten totalsågar utredningen och ifrågasätter om ett internetförbud skulle minska fildelningen. Trots att flera andra länder har tagit till liknande åtgärder har ingen visat upp några goda resultat.
Datainspektionen frågar sig om Renforsutredningens förslag är förenligt med det skydd för privatlivet och enskildas korrespondens som följer av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det finns både EU-direktiv och svensk lagstiftning som säger att internetleverantörers uppgift är att tillhandahålla kommunikationsmöjligheter – inte att hålla reda på vad enskilda människor samtalar om eller vilken information de skickar till varandra. Konkurrensverket tillägger att vi inte rimligen kan ge privata företag en roll som myndighetsutövare. Besluten om att stänga av internetanvändare kan bli godtyckliga utan en rättsprocess. Och så fortsätter det när man läser de tunga myndigheternas synpunkter. Myndighet efter myndighet smular sönder Renforsutredningen.
Upphovsrättsindustrins företrädare är desto mer entusiastiska till att stänga ner medborgarnas internetuppkopplingar, och lyfter fram Frankrike som ett positivt exempel. I Frankrike har myndigheter, rättighetshavare och bredbandsleverantörer tvingats in i ett samarbete. General Electric beskriver hur det fungerar: ”I praktiken innebär det att bredbandsoperatörerna ska övervaka vad deras kunder gör på internet och anmäla det.”

Antipiratbyrån beskriver Sverige som en frizon för fildelare, och försvarar försämrad rättsäkerhet med att så har regeringar gjort i andra europeiska länder. Men varför ska Sverige anpassa sig till vad länder som Frankrike tycker? Sverige är en av världens främsta tekniknationer, och vår teknikvänlighet måste få avspegla sig i politiken. Som del i ett globalt nätverk kan vi erbjuda internetanvändare världen över den informationsfrihet som de förvägras i sina hemländer.
Att avkriminalisera den fildelning som i dag är förbjuden och tvinga marknaden att anpassa sig är inte bara den bästa lösningen. Det är den enda lösningen, såvida vi inte vill ha en allt hårdare kontroll av vad medborgarna gör på internet. De politiker som nu spelar på Antipiratbyråns planhalva ska vara medvetna om att de har allierat sig med en rörelse som aldrig är nöjd och som alltid kommer att kräva ytterligare steg i riktning mot kontrollstaten. I dag vill de göra bredbandsleverantörerna till internetpoliser, och själva vill Antipiratbyrån få möjlighet att begära ut identiteten på fildelare. Då kan de dra den 15-åriga tjej som har laddat hem en Britney Spears-låt från nätet inför rätta i en civilrättslig process.
Kommer Antipiratbyrån att vara nöjda med det? Troligen inte, för även om lagskärpningarna genomförs kommer de nya regelverken inte att stoppa fildelningen. Redan i dag finns det anonymiseringstjänster som gör de liggande lagförslagen verkningslösa. Därför kommer antipiratbyrån att kräva nya verktyg som ytterligare ökar övervakningen på Internet.
Den enkla sanningen är att nästan alla kommunikationskanaler på internet kan användas för att kopiera upphovsrättsskyddad information. Kan du använda en tjänst till att skicka ett meddelande kan du sannolikt använda samma tjänst till att skicka en mp3-låt. Den som vill kontrollera vilka som skickar upphovsrättsskyddat material mellan sig måste kontrollera all elektronisk kommunikation mellan medborgare.

I slutet av 1970-talet ville upphovsrättsindustrin förbjuda människor att spela in tv-program på video. 1998 försökte skivindustrin få mp3-spelare förbjudna. Vi politiker måste sätta ner foten och förklara att vi inte är beredda att medverka till att skapa den teknikfientliga kontrollstat som krävs för att antipiratbyrån ska bli nöjd.

Karl Sigfrid. Margareta Cederfelt. Ulf Berg. Lena Asplund. Staffan Appelros. Lisbeth Grönfeldt Bergman. Göran Montan.