Anden Ambres finns visst

Under rubriken ”Anden Ambres är en bluff” förnedrar två personer snickaren Sture Johansson. De kallar honom bland annat charlatan och kvacksalvare.
Vilken är då den sakkunskap debattörerna vilar sina grova anklagelse på, som rättfärdigar att de kallar en människa bluffmakare?
Skulle anklagelserna stämma innebär det att även jag som filmens regissör,
filmens producent Håkan Bjerking, Hans Ljungqvist, leg. psykolog, Anders Birkeland, fotograf och Oscarnominerad spelfilmsproducent, som under tre års arbete med ”Ambres” alla blivit grundlurade av Sture. Det skulle innebära att vi alla fyra är obildade idioter.
Har då Christer Sturmark och Sara Larsson, som skrivit artikeln, också
träffat Sture och Ambres under tre års tid? Nej. Har de träffat Sture och Ambres så mycket som en timme? Nej. Har de träffat Sture alls? Nej. Har de dokumenterat detta fenomen på 120 timmar film i några år som vi gjort? Nej. Har de studerat ett filmmaterial med Sture/Ambres dagligen under två års tid? Inte? Nehej? Men vad har de då för erfarenheter som gör den kunskap jag samlat på mig under 30 år som filmregissör – om hur skådespelare uttrycker absolut
äkthet framför kameran, hur man kan ”lura” en publik i sitt spel och som gett mig ett litet kvitto på min förmåga genom bland annat en guldbagge i filmregi – fullständigt värdelös?

Vilken fantastisk förmåga är det som jag helt missat under mitt yrkesliv? Som gör att de ser det jag inte lyckas se? Och under tre år på så vis blivit lurad av en snickare utan utbildning? Ja, jag måste säga att jag önskar det vore så, att jag och alla andra tusentals kompetenta människor under årens lopp, som lyssnat på Ambres, blivit lurade för då har jag mött ett fenomen som är långt mer fantastiskt än om en ”ande” skulle tala genom Sture. Nämligen den främste skådespelaren i världshistorien!
I 32 år (!) lyckades han lura andra skådespelare i världsklass, världsförfattare, psykiatriker, kompetenser på en mängd områden! Jäklar, vilka stålar han skulle kunna göra! Tills då Sturmark-Larsson nu avslöjat honom.
Debattörernas anklagelser är egentligen ganska komiska. Precis som tossigheten att SVT gjort en reklamfilm för Sture. Tvärtom var det ett problem att Sture inte ville vara med i nån film (det tog ett år att övertala honom).
Han kan ju inte ens ta emot fler som vill träffa Ambres.
Men det finns en allvarlig aspekt: Jag hade naturligtvis inte ägnat Ambres en sekund av mitt liv om jag vid ett enda tillfälle märkt en bluff. Då hade jag i stället avslöjat den. Vad Ambres sen är vet jag naturligtvis inte. Däremot fascinerar det mig att möta en företeelse som det inte finns en förklaring till. Och det är spännande att höra det Ambres säger om till exempel tillståndet på planeten, klimatförändringarna, tankar om kärlek, äktenskap och sexualitet, ett eventuellt liv efter döden, om religionernas roll – han är en oerhört tuff religionskritiker med en skärpa som är få förunnad.
750 000 människor har sett filmen i SVT och tusentals efterfrågar dvd:n. Jag har aldrig mött så många starka reaktioner på en film. Ofta uttryckt som ett tack eller att Ambres satt i gång samtal, gett hopp och tröst till döende människor, väckt upp en förändring i livet i en positiv riktning.
Eller som en kille mejlade: ”Hej, vill bara säga tack för filmen om Ambres, den väcker ett hopp i mitt hjärta!”

Ibland är det kanske bra med en röst som talar motströms? Som skapar en spricka i vår rationella värld. Vad är det som är så hotfullt med att han påstår att han är ett annat medvetande än Sture? Hur kan det skada någon? Eller menar man att det som inte är bevisbart inte får finnas? Ska även det konstnärliga uttrycket på film begränsas av människor som har den ”rätta” världsbilden?
Det är nåt djupt olustigt i detta. Samma typ av tilltal som hos religiösa fanatiker, samma tonläge.
När den materialistiska världsbilden dras till sin spets och blir fanatisk känns den lika obehaglig som den religiösa.
Jag har i mitt filmande försökt vara öppen och nyfiken på gränsland i livet där vi inte har full kunskap. Döden är ett sånt mysterium. Inom konst, musik, poesi, litteratur, film och teater är det en av de stora drivkrafterna. Visste vi allt om liv och död skulle det inte vara så. Ska ett konstnärligt sökande i dessa gränsland vara förbjudna och, som Sturmark-Larsson vill, stoppas av SVT:s granskningsnämnd? När de bestämmer hur världen ser ut är det inte bara den subjektivt gjorda dokumentärfilmen som angrips utan också i förlängning yttrandefriheten.
Några Ambresord ploppar upp i huvudet: ”Om ni möter någon som säger att detta är den enda rätta vägen då ska ni springa med alla ben ni har.”

ANDERS GRÖNROS

Anders Grönros är filmregissör.

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se