Blunda inte för Chávez fasoner!

När jag bloggade om att Venezuelas president Hugo Chávez planerar att grundlagsfästa socialismen som den styrande ideologin blev jag – av svenska socialister – beskylld för att bedriva nyliberal politik (www.zaida.se/blog, 7/11).
Det är för mig självklart att försvara demokratins principer om yttrandefrihet, fria val och tryckfrihet. Lika lite som det är acceptabelt när högern försvarar övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i exempelvis ”kriget mot terrorism”, är det att vänstern försvarar socialistiska presidenter som försöker uppnå politiska mål genom att nedmontera demokratin.
Så sent som i söndags ställde Chávez till en diplomatisk kris på det iberoamerikanska toppmötet i Chile mellan Spanien och Venezuela när han kallade en tidigare spansk premiärminister för fascist. Bilden av Venezuelas president är paradoxal: en politisk pajas och en räddare i nöden för den venezolanska folket. Men vilken bild stämmer?

När Chávez tillträdde vid makten 1998 led befolkningen av utbredd fattigdom och ett tillstånd av nöd. Antalet fattiga i Venezuela hade mellan åren 1984 och 1995 ökat från 36 till 66 procent och antalet extremt fattiga från 11 till 36 procent.
Det är Chávez styrka att sedan han blev vald har landets kapitalstarka
råvara, oljan, som världens femte största oljeproducent, till viss del förts tillbaka till befolkningens nytta. Miljoner fler venezolaner kan nu läsa och tusentals har fått sjukvård. Flera viktiga åtgärder har Chávez satsat på för att stärka sitt land och återbygga det efter ruinerna det befann sig i. Men till vilket pris?
Hugo Chávez, med sin bakgrund som militär, har själv försökt begå statskupp 1992 mot den tidigare styrande folkvalda regeringen som hade i princip samma politiska
program som Chávez har i dag: strategin för att centralisera makten, reformera nationens institutioner och inkorporera militären i politiken.

Efter att Chávez tillträdde 1998 avskaffade han parlamentets makt över
militären. Militären, vars roll tidigare inte varit politisk, uppmanades att delta i landets politiska liv och agera bara på order från presidenten och från sig själv. Faran med en självständig venezolansk militär är att den då kan göra ad hoc-insatser när de passar dem, och dessutom tilldelas nya kompetensområden. Det går emot rättsstatens grundprinciper att låta militär fatta politiska beslut när makten borde utgå från folket och myndighetsutövningen ska ske av de av regering och parlament utsedda organ.
Chávez är en av dagens latinamerikanska ledare som tydligast drivs av sin
religiösa övertygelse. Precis som USA:s president George W Bush använder Chávez en retorik som bygger på gud och djävulen, himmel och helvete, frälsning och undergång, ont och gott. Det är inget fel i att vara troende ledare, men för att vara en vänsterpresident är det minst sagt anmärkningsvärt att all politik utgår ifrån religiösa föreställningar. Hur litar man på en ledare som hänvisar till en högre makt vid frågor om sin politik?
Skrämmande är även att Chávez mediala åsiktskontroll nu har nått oproportionerliga höjder. Ett exempel är den nya presslagen som presidenten infört. Den ger staten rätt att dela ut dryga böter till den publicist som, enligt Chavez, sprider information som ”smutskastar nationen, det nationella oberoendet eller vårt folk”.
I början av året bötfälldes den
venezolanska tidningen ”Tal Cual”
för en satirkolumn som gjorde narr
av presidenten. De allt mer regeringsstyrda domstolarna dömde ut
böter på 50 000 dollar, tillräckligt för att få en liten tidning i Venezuela att stänga för gott. Det som händer är skrämmande. Det skapas lagar som
är diffusa och öppna för godtyckliga domar mot den enskilda. Detta är
skadligt för demokratin.
Chávez verkar inte ha hört talas om ordet maktdelning. Presidenten har nu makten över de statliga oljebolagen, högsta domstolen, kongressen, facket, militären, utbildningsväsendet – samtidigt som han lyckats få medierna att självcensurera.

Det går inte längre att blunda för att Chávez socialistiska ambitioner vilar på ett fascistiskt fasadverk. Chávez gav en dröm till många venezolaner om ett bättre liv och lyckades infria det för många i ett inledningsskede.
Men i dag räcker det inte längre med att vara en man med stora ord, om han främst präglas av politiskt omogenhet och odemokratiska förslag.
Varför är det så tyst bland svenska socialister när Chávez gång på gång bryter mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna?
I revolutionen och socialismens namn införs reformer i Venezuela med en systematik som avskaffar de demokratiska spelreglerna om yttrandefrihet, mötesfrihet och tryckfrihet. Det är aldrig acceptabelt – oavsett vilken ideologi de härstammar från.

ZAIDA CATALÁN
Zaida är jurist och kommunfullmäktigeledamot (mp) Stockholm stad, hennes pappa flydde från militärkuppen i Chile 1973.

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se