Jag blev utnyttjad - som Majorskan

Grattis till alla er som nu fått boken Gösta Berlings saga i er hand!
Jag rekommenderar att man tar god tid på sig att läsa denna mäktiga, märkliga, sorgliga och på samma gång vackra historia om kärlek, som för oss moderna människor kanske ter sig främmande – som kommen från en annan planet.
Det finns ett ställe i boken där Majorskan och Gösta står och samtalar om att hon borde ge den hon mest tycker om en kyss.
Får jag inte lika gärna ge en örfil åt den jag tycker minst om, frågar hon.
Ögonblicket därpå bränns Göstas kind under hennes fasta hand. Han blir blossande röd, men besinnar sig, griper hennes hand, håller den fast en sekund och viskar:
”Möt mig om en halvtimme i röda förmaket i nedre våningen.”
Hans blå ögon strålar ner på henne. Hon känner att hon måste lyda.

Hur många gånger har jag också velat dela ut örfilar i stället för kyssar? Men likt många andra följde jag bara med i det som var lättast – att vara sexgudinna och vamp under alla år. Denna bild av mig låg långt ifrån hur jag uppfattade mig själv.
Men pressen blev nöjd om jag tog på mig att spela den rollen, så jag gled med. Förförisk vamp. År ut och år in.
Sanningen var den, att det som många män fantiserade ihop om mig inte alls stämde med verkligheten. Jag var rädd, osäker och sårbar – och jag ville bli omtyckt.
Jag hade bara gått med på att låta detta skuggspel ske och det fanns en hemlig överenskommelse mellan mig och pressen under alla år.
Tänk om jag hade haft lite mer av Majorskan i mig och örfilat upp någon som förtjänade det. Men jag var för feg och rädd.
Majorskan delade i alla fall ut sin lavett, men strax därpå insåg hon att det var hennes passion och kärlek som fick henne att ila till det röda gemaket.
För mig är den här scenen en slags nyckel till att förstå romanen. Allt handlar om kärlek och passion.
Precis det har allt i mitt liv gått ut på: Passion och kärlek. Till männen. Till teatern. Till ordet. Till konsten. Till allt som var vackert.
Felet jag gjorde var att jag inte delade ut örfilar.

När jag läser Gösta Berlings saga känns det härligt befriande att uppleva hur den här passionerade kvinnan som existerar på 1800-talet har bestämt sig för att leva som hon själv vill, utifrån sin passionerade personlighet. Det är modigt.
Hela boken är tvetydig och gåtfull. Den handlar om kärlekens mysterium.
När berättelsen börjar, har majorskan redan svikit sig själv genom att gifta sig med någon annan än den hon älskar.
Dock fortsätter hon att träffa sin älskade. Hon känner sig ond, gammal, syndig och ful.
Hur många gånger har man inte svikit sig själv, tänker jag?
Gått med på det ena och andra fast man känt i hjärtat att det var helt fel?

Jag var aldrig någon vamp.
Det var mycket som blev sorgligt och endimensionellt. Jag kände mig som en seriefigur. Overklig men på samma gång uppskattad, avundad, beundrad och eftertraktad.
Jag blev helt enkelt utnyttjad. Hela tiden visste jag vad männen såg. Och önskade. Spelade med.
När det gäller majorskan på Ekeby så håller hon sig med 12 kavaljerer.
Vad är hon egentligen är ute efter?
Kavaljererna bor på hennes gods. Ingen arbetar eller gör rätt för sig. Det är hon som tar hand om allesammans och försörjer dem. Gösta Berling hittar hon i ett dike. Han är en misslyckad och värdelös suput, men hon behandlar honom som en kung.
Är det kärleken som är blind, eller är det vi kvinnor som straffar oss själva?
Tänker på hur många gånger jag själv trott mig se skimrande glorior över männens huvud. Glorior som senare trillat ner som en strypsnara av svart nylontråd. Man vill så gärna tro det bästa och hjälpa, om man kan. Och det är vad majorskan, som egentligen heter Margareta Celsing gör.
Hon är precis som jag, en självgående och stark kvinna och hon har ett hjärta så stort att det räcker till för fler än en man. Tolv kavaljerer väljer hon att ha omkring sig på Ekeby-godset.

Hade jag ägt ett gods som Ekeby, vore det säkerligen lika fullt av kavaljerer som utnyttjade mig.
Historien om Gösta Berling är djupt tragisk. Mitt liv är på sätt och vis också en tragedi.
Nu när man gett allt, och fortfarande har massor att ge, blir man hånad för sin ålder, eller så har de glömt vad som en gång var så bra.
Önskar att Selma Lagerlöf och jag kunde ha träffats nu och här.
Då skulle jag ha tröstat henne, för nog måste hon ha haft ett rent helvete inom sig med alla dessa skuggfigurer.


MONA SEILITZ
Mona Seilitz är skådespelerska.
”Gösta Berlings saga” är veckans bok i Expressens samling ”Klassiska Böcker”.

Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se