Överdriven förnuftstro farligare än vidskepelse

26 juli 2007 Märtha Louise är en  banbrytande förebild 24 augusti 2007 Många forskare är som  Märtha Louise

I en artikel i Upsala Nya Tidning (12/8) hävdar jag att de aktiva ateisterna inte kunnat hitta en mer användbar allierad i kampen mot religionens återkomst än kändisprästen Ma Oftedal. En debattartikel av Olle Häggström, professor i matematisk statistik, och Christer Sturmark, ordförande i Förbundet Humanisterna (Expressen 24/8), visar att jag hade rätt.
Jag delar Häggströms och Sturmarks kritik av Oftedals kvasivetenskapliga uppfattning att världen är en helhet vars delar – vare sig det handlar om landsförräderi, våldtäkt eller pedofili – det är vår moraliska skyldighet att både acceptera och vara tacksamma för. Men de argument Häggström och Sturmark anför är lika illa underbyggda som dem de angriper. De hävdar att Oftedals flum inte är en enskild företeelse utan ett uttryck för ”en epidemi” också bland ”stora grupper av forskare och debattörer, främst hos dem som säger sig arbeta i postmodern anda”. De som drabbats av smittan uppvisar symptom som irrationalism och förakt för kunskap och kan t ex vidhålla att indianska skapelsemyter representerar lika giltiga perspektiv som den västerländska naturvetenskapen. En sådan ståndpunkt, menar artikelförfattarna, utgör ”ett förnekande av en verklighet som är tillgänglig för vetenskapliga undersökningar”. Botemedlet mot den postmoderna epidemins relativisering av sanningen är ”förnuftet” och ”den riktiga vetenskapen”.

Häggströms och Sturmarks tro på ett värdeneutralt och universellt förnuft som en väg till frälsning framstår för mig som lika besynnerlig som Oftedals fatalistiska tro på en meningsfull och god ”helhet”. 1900-talets mest fruktansvärda tragedier möjliggjordes av just ”förnuftet”. De nazistiska förintelselägren byggde på en sekulariserad industriell logik ämnad att producera död i stor skala. Tvångssteriliseringar i modern tid, även i Sverige, legitimerades av samma kyligt distanserade ”förnuft” som givit oss både Auschwitz och den globala miljöförstörelsen. Det förment objektiva betraktandet har ofta berövat såväl betraktaren som den betraktade hennes mänsklighet.
Att religionen, generellt sett, skulle ha skadat mänskligheten och ekosystemen mer än den sekulariserade och objektivistiska världssynen är nonsens.

Jag håller med Häggström och Sturmark om att postmodernismen ibland lett till en oförsvarlig relativisering av sanningen där varje form av objektiv måttstock förnekats. Detta synsätt upplöser de facto ”sanningen” som ett meningsfullt begrepp eftersom den görs liktydig med olika men jämbördiga perspektiv. Jag har min sanning, du har din. Men att av detta dra slutsatsen att alla framställningar av människans villkor som inte går att verifiera med vetenskapliga metoder är underlägsna de som går att verifiera på detta sätt är oförsvarligt.
Skapelsemyter, till exempel, konkurrerar inte med vetenskapliga beskrivningar om världens tillkomst. Myterna brottas med och försöker besvara den evigt mänskliga frågan om livets mening, om varför vi är här. Naturvetenskapen (det Häggström och Sturmark kallar ”den riktiga vetenskapen”), däremot, varken kan eller försöker besvara denna människans mest grundläggande existentiella fråga. Att tillskriva religiösa myter en större giltighet rörande frågor som berör människans existensvillkor än vetenskapen är inte ett uttryck för ”ett förnekande av en verklighet som är tillgänglig för vetenskapliga undersökningar”. Det är att erkänna olika perspektivs begränsningar och möjligheter.
Vetenskapen må förklara världen i termer av orsak och verkan, men det är myterna, poesin, musiken och tron på ett syfte som gör människan förmögen att både erfara mening i och uthärda den.

När en ung människa dör kan den medicinska vetenskapen i allmänhet besvara frågan om dödsorsaken. Men det är inte detta svar som begravningsannonsernas förtvivlade ”varför?” söker. Människans ”varför” handlar inte om orsak och verkan, det handlar om mening och övergripande mönster. Frågan ställs inte av förnuftet utan av den sida av oss som metaforiskt brukar omtalas som vårt hjärta eller vår själ. Och för att sådana frågor, som berör existensens villkor och livets obegriplighet, ska kunna ställas krävs ett helt annat språk än det vetenskapliga ”sakspråket”. Och här kommer religionen att leva kvar, inte som en kvasivetenskaplig världsförklaring eller en flykt undan livets realiteter, utan som en arena där människolivets mest centrala frågor kan gestaltas och bearbetas.
Att avtvinga religionen samma svar som man förväntar sig av vetenskapen är sekulariseringens ena sida. Att avtvinga vetenskapen samma svar som man förväntar sig av religionen är dess andra. Bevare oss för sekulariseringen och fundamentalismen – vare sig den sätter sin tilltro till änglarna eller förnuftet.

MIKAEL KURKIALA
Mikael Kurkiala är författare och docent i kulturantropologi.

Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se