EU kan tvinga Sverige döma enligt iransk lag

Europatanken är god och det svenska EU-medlemskapet för med sig många fördelar. Men det fördrag som EU:s ledare häromveckan manglade fram i Bryssel känns som ett snedsteg. Fördraget reducerar Sveriges inflytande i EU, och riskerar samtidigt att underminera en borgerlig politik – både på hemmaplan och ute i Europa. Regeringen borde ha anledning att omvärdera sin okritiska hållning till fördraget.
Först, de nya beslutprocesserna bådar inte gott för Sverige. Fördraget innehåller två parallella förändringar: slopad vetorätt inom ett antal områden och ett förändrat röstviktningssystem då majoritetsbeslut tillämpas.

Sveriges tappade vetorätt kan ha kännbara effekter. På eget bevåg lade exempelvis regeringen nyligen in sitt veto mot mer enhetliga skilsmässoregler inom EU. Med det nya fördraget ökar risken att Sverige till slut måste acceptera förslaget.
Enligt justitiedepartementet innebär regeländringarna att en svensk domstol kan tvingas döma efter exempelvis irländsk eller till och med iransk lag, eftersom domstolen i första hand ska döma efter regelverket i det land där makarna senast var bosatta – även om det är utanför Europa.
Vill de sig illa kan svenska medborgare i framtiden alltså nekas skilsmässa på grunder som går tvärs emot inhemsk lagstiftning och liberala normer. Den ”nödbroms” som introduceras för liknande förslag är inte heller lika effektiv som ett veto.
Kanske ännu viktigare, Sverige är ett av de medlemsländer som relativt sett förlorar mest inflytande med den nya röstviktningen. Enligt en brittisk forskningsrapport mister Sverige 15 procent av sin förmåga att få igenom lagförslag, alltmedan ett flertal länder i stället ökar på sin röststyrka. Samtidigt nära halveras Sveriges förmåga att blockera oönskad lagstiftning.

Detta kan orsaka problem på områden där Sverige i dag agerar ensamt eller i svaga koalitioner. Exempelvis kan man tvingas acceptera det förslag som gör att svenska journalister i framtiden kan dömas för förtal enligt andra medlemsländers – ofta strängare – lagstiftning. Svensk yttrandefrihet skulle därmed få sig en rejäl törn.
Inte heller ligger den nya presidenten för ministerrådet i Sveriges intresse. Den språngbräda som det roterande ordförandeskapet har erbjudit mindre länder går nu förlorad till förmån för större aktörer och en EU-institution.
Om regeringens ambition är att tillhöra Europas kärna, vinner man alltså med fördraget en Pyrrhusseger – åtminstone sett till mätbart inflytande.
Detta bör också vägas mot fördragets i betydande stycken vänstervridna innehåll. Le Figaro konstaterade nyligen att fördraget ”bör lugna alla som oroar sig för ett alltför liberalt Europa”. Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker har förkunnat att allt nu måste ”utvärderas mot Europas sociala modell”.
Hemmavid jublar LO över att fackliga rättigheter äntligen blir bindande i EU.

Fördraget klargör unionens befogenheter över sysselsättnings- och socialpolitik, parallellt med en målsättning att ”främja harmonisering av de sociala systemen”. Dokumentet öppnar därmed upp för ökad likriktning och fler lagar i stil med arbetstidsdirektivet – lagar som vare sig de härstammar från Stockholm eller Bryssel rimmar illa med en borgerlig politik.

Med fördraget stärks även EU-domstolen befogenheter över medlemsländernas socialpolitik. En borgerlig regering kan exempelvis i framtiden få problem med den så kallade rättighetsstadgan – den långa lista över rättigheter och värderingar som med fördraget blir juridiskt bindande. Det mesta i stadgan är visserligen sunt förnuft. Men där finns även paragrafer som specifikt kan användas för att på EU-nivån bedriva vänsterpolitik. Rätten till kostnadsfri arbetsförmedling och den rigorösa strejkrätten är två tydliga exempel. Arbetsrättsjurister får sig därmed en alldeles egen spelplan i Europapolitiken
Stadgan har redan använts i Vaxholmsfallet till stöd för Byggnads blockad av lettiska Laval. Denna typ av fall lär sätta käppar i hjulet för framtida liberala reformer i Sverige och är ett betydande steg bort från inomeuropeisk konkurrens och mångfald. I London fruktar man exempelvis att den brittiska arbetsmarknaden kommer att flyttas trettio år tillbaka i tiden om stadgan blir bindande. Att sedan Nicolas Sarkozy lyckades radera vikten av EU:s ”fria konkurrens” från fördragstexten sänder även det oroväckande signaler om unionens framtid.

Och samtidigt är många av den svenska regeringens egna prioriteringar frånvarande i fördraget. Inga kraftfulla sporrar för ökad frihandel eller uppluckring av jordbruksstöden. Inte heller finns där ett slut på europaparlamentets groteska flyttcirkus.
Den så kallade förstärkningen av de nationella parlamentens roll bygger på orealistiska omständigheter. Och trots högtravande retorik saknas nya, konkreta åtgärder för att bromsa klimatförändringen.
Hur sedan fördragets snårskog av fotnoter och annex ska flytta unionen närmare folket förblir en gåta.
Fördraget innehåller inte bara dåliga nyheter. Men sett till sammanlagt innehåll undergrävs Sveriges position i EU och utsikterna för ett öppet och liberalt Europa försämras. Hur länge kan borgerliga politiker och opinionsbildare bara rycka på axlarna?

MATS J D PERSSON
Mats J D Persson är forskningsansvarig på den Londonbaserade tankesmedjan Open Europe, som är borgerlig och marknadsliberal. Utbildad i San Diego och Virginia i USA samt på London School of Economics. Har tidigare arbetat på en politisk konsultfirma i Washington DC. Det bästa med London tycker han är den kosmopolitiska miljön, medan det sämsta är att man tvingas stå ut med brittiska mediers ständiga överskattningar av det engelska fotbollslandslaget.

Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se