Varför låter ni Bildt svika Israel?

Av alla tänkbara frågor har upprättandet av en palestinsk stat blivit kärnfrågan i den borgerliga utrikespolitiken. Vem hade väl anat det?
Säkerligen inte de dryga 48 procent av svenska folket som lade sin röst på något av allianspartierna i valet. Att Sverige skulle lanseras som ”Palestinas bäste vän” under de borgerliga partiernas ledning var allt annat än väntat.
Under Carl Bildts senaste (men knappast sista) besök på Västbanken häromveckan – det andra på kort tid i de palestinska områdena – levererade utrikesministern dessutom ett mycket oroande besked: under hans ledning är Sverige på god väg att följa i Norges föga attraktiva spår och börja betala ut bistånd direkt till den palestinska myndigheten.

På Bildts initiativ kan alltså terrorstämplade Hamas, som har det israeliska folkets utplåning som sin allra käraste programpunkt och som dagligen skickar missiler mot Israels territorium, komma att få biståndspengar av de svenska skattebetalarna.
Förhoppningsvis har utrikesministern sansat sig en aning efter den gångna veckans inbördeskrig och upprättandet av ett ”Hamas-stan” på Gaza. Men alltsedan hans tillträde som utrikesminister har Bildt målmedvetet svängt utrikespolitiken i en öppet pro-palestinsk riktning.

Om inte förr så framgick Bildts sympatier klart i samband med hans uppdrag som observatör vid de palestinska valen 2006, när han uppenbarligen inte tyckte det var något som helst problem att en majoritet av palestinierna hade lagt sin röst på terrororganisationen Hamas.
Sedan dess har Bildt tyvärr fått möjligheten att omvandla sina sympatier till officiell svensk utrikespolitik, till Mona Sahlins och vänsterns jubel.
De formuleringar som i jämn takt produceras från utrikesministerns laptop i Mellanösternfrågan kunde vara tagna ur det utrikespolitiska programmet för vilket socialistiskt parti som helst: däremot inte för en svensk borgerlig alliansregering.

Dessvärre har utrikesministern nu även fått sin biståndsminister med på noterna. Efter en resa till regionen i maj förklarade Gunilla Carlsson i en artikel i Svenska Dagbladet (21 maj) hänfört att hon ”vill arbeta för en palestinsk stat.” Stolt meddelar Carlsson att Sverige är en av de största bidragsgivarna till de palestinska områdena; ett bidrag som förra året uppgick till 640 miljoner kronor efter att ha ökat med 15 procent.
Det är en stolthet som är mycket svår att dela, med tanke på det utomordentligt magra resultat som de många biståndsmiljonerna har lett till. Trots det är nya utbetalningar kanske snart på väg.
Dessutom hänger det kärvänliga fraterniserandet med diverse mer eller mindre tveksamma krafter i Mellanöstern helt enkelt inte ihop med den borgerliga utrikespolitikens centrala punkt: demokratiaspekten, ambitionen att ”politically pursue the democracy and human rights’ agenda worldwide”, som Gunilla Carlsson nyligen formulerade regeringens målsättning.

Hur är det möjligt att på en och samma gång värna den västerländska demokratin med respekt för mänskliga fri- och rättigheter, och samtidigt gulla med rörelser och partier som har sharialagens införande, konsekvent kvinnoförtryck, och institutionaliserad antisemitism högst på programmet? Förutom avancerade planer på att förinta sitt grannfolk.
Bildt om någon lär inse att det är samma fundamentalistiska krafter som i dag skapar kaoset på Gaza och skjuter raketer mot den israeliska civilbefolkningen, som raserade the Twin Towers den 11 september 2001, som tar livet av oskyldiga – ”otrogna” med den islamistiska vokabulären – i tunnelbanan i London, på tågen i Madrid, på Bali, i olika delar av Afrika och Libanon. Och som brände den svenska flaggan vid Muhammedkrisen för drygt ett år sedan.
Man kan också undra hur Carl Bildt kan bedriva denna politiska linje samtidigt som han försvarade invasionen av Irak.
Men framför allt är det komplett obegripligt hur de övriga regeringspartierna och Bildts partibröder och -systrar kan låta utrikesministern hållas när han låter sina egna sympatier styra den gemensamma politiken.

Hur kan folkpartiet, som har haft stödet för det israeliska folket som sin varmaste hjärtefråga i alla tider, tolerera att den svenska utrikespolitiken har fått en öppet anti-israelisk slagsida under den borgerliga regeringen? Vad gör folkpartiets alla Israelsupporters för att hejda den bildtska framfarten? Det är bara att hoppas att Jan Björklunds tillträde som partiledare leder till tuffare tag runt regeringsbordet.
Och hur kan kristdemokraterna, den varme Israelvännen Alf Svenssons gamla parti, stillatigande åse den här utvecklingen? Eller alla de moderata Israelvännerna? Eller alla de som gång på gång har kritiserat den socialdemokratiska biståndspolitiken för att stödja korrupta regimer i tredje världen?
Uppenbarligen har Carl Bildt stora planer för egen del med den här politiken. Tanken är att skaffa Sverige och Bildt själv en internationell medlarroll och att, med hans egna ord till den palestinske presidenten Abbas, ”höja min profil” genom politiken i Mellanöstern. Svensk utrikespolitik handlar alltså återigen om att marknadsföra en enskild politiker på den internationella scenen.
Likheterna med Olof Palme är än en gång slående.
I borgerliga kretsar råder en emellanåt närmast gränslös respekt inför Bildts person och kunnande. Det får inte hindra hans kolleger i regeringen från att protestera när politiken ges ett innehåll helt på tvärs mot de borgerliga värderingarna.

Ann-Sofie Dahl
Ann-Sofie Dahl är docent i statsvetenskap och verksam inom ett forskningsprojekt om borgerlig utrikespolitik.