Religionsfrihet minskar våldet

Ibland kan man häpna inför människornas oförmåga att lyssna till historiens uppenbara läxor. Under knappt 80 år var religionen förbjuden i Sovjetunionen: förbudets intensitet varierade, Stalin tog hjälp av religionen under kriget, men förföljelserna av troende fortsatte med olika styrka så länge den kommunistiska ordningen existerade och hela utbildningssystemet bekämpade all tro. Så snabbt som diktaturen föll började kyrkor och moskéer växa upp ur marken. Tvångsateismen hade inte alls förintat tron. Enorma ansträngningar att få bort tron från vardagen och från alla offentliga arenor hade inte fostrat fram ”den nya människan” som i materialistisk iver skulle vända ryggen till andlighet. Och decennierna av marxistisk materialistisk indoktrinering hade inte skyddat det röda imperiets territorium från religiös fanatism: den frodas både inom den traditionella ortodoxa kyrkan och i olika muslimska grupper.

Samma fenomen kunde iakttas i hela den raserade kommunistiska världen. En stor del av den fruktansvärda jugoslaviska tragedin växte ut ur den ateistiska intoleransen. Så snabbt folk fick fritt gå till kyrkan och moskén dök också aggressiviteten inför ”de andra” upp. Människorna hade inte haft möjlighet att lära sig leva fredligt tillsammans med många olika samfund och nära inpå många olika sätt att tro. Hatpropagandan mot religionen fick en giftig frukt: hatet mot de andra religionerna.
När man betraktar detta historiska förlopp kan man bara bli förvånad över humanisternas angrepp på lagarna om religionsfriheten. Ser de inte explosionen av religiös fanatism som ägde och äger rum på vår kontinent? Avsaknaden av verklig religionsfrihet gav upphov till våld och massmord. Kommunismens sekularisering ledde inte till religionernas försvinnande i privatsfären. Tvärtom – en storm av konflikter exploderade efter decennier av tvångsmässig ateism.

Just därför behöver vi lagtexter om religionsfrihet både i den nationella och i den internationella lagstiftningen: för att i praktiken göra det möjligt för alla religioner att fredligt leva bredvid varandra och för att garantera att en riktigt levande demokrati inte bestämmer över människans andlighet. Dessa lagar ger utryck – precis så som många andra lagar – till en pedagogisk strävan: de har kommit till för att få i gång toleransens uppfostran och de behöver mycket tid och många aktiviteter för att ständigt bekämpa intoleransens vansinne. Detta betyder inte alls att lagtexterna ska formuleras med aritmetisk effektivitet, så som humanisterna vill. Vi vet alla att t ex lagen mot aga – tyvärr – inte kan stoppa all barnmisshandel. Ändå betraktar vi lagen som nödvändig, eftersom den ständigt uppfostrar föräldrarna i en anda av icke-våld.

En gång till: Varför har vi lagar om religionsfrihet, varför har vi religiösa skolor och varför får religionen plats i det offentliga livet, t ex vid riksdagens högtidliga öppnande? Inte i första hand därför att internationella konventioner kräver det, utan därför att religion utgör en oerhört viktig del i många människors identitet. Det finns folk som definierar sig själva genom tron – vissa grupper av judar, armenier, tibetaner. Vi visar respekt för alla medmänniskor om lagarna, skolan och det offentliga livet skyddar alla individers och alla gruppers identitet. Och lagarna behövs därför att våldet riktat mot tron fortfarande är närvarande mitt bland oss. Har humanisterna inte fått höra om brända moskéer här i Sverige eller om bomber som för en tid sedan exploderade framför judiska skolor i Frankrike? Lagarna erbjuder skydd just för fri offentlig utövning av tron.

Den religiösa fanatismen är en av vår tids största antidemokratiska hot. Om vi tar bort lagarna om religionsfrihet, om vi slutar subventionera offentligt religiösa friskolor, kan fanatismen samla barn och unga i källare för att därifrån sprida riktigt mörka läror. Sverige förbjuder inte fascistiska organisationer, trots att Sverige har ratificerat en FN-konvention som talar om förbud. Det svenska argumentet är att förbudet förstärker organisationerna genom att tvinga dem under jorden och hjälpa dem att spela offerrollen. När humanisterna kräver att alla lagar om religionsfrihet ska avskaffas visar de en intolerans som inte tillämpas i vårt land ens när det gäller uppenbart destruktiva övertygelser – rasism, extremnationalism, fascism.
Tvångsateismen är inte botemedel mot religiös fanatism. En variant av extremism – av vilken sort den må vara – bekämpas inte via motsatt extremism.
Under tio år av min ungdom var jag övertygad marxist och revolutionär. Då trodde jag också att jag var ateist. När pansarvagnarna gick in i Prag förstod jag att jag hade låtit mig luras av kommunismens hatläror. Snabbt efteråt upptäckte jag att tron fortfarande levde djupt i mitt inre. Då återfann jag kärleken och lusten att leva. Och nu, många årtionden efter det, är jag tacksam för att få vistas i en värld vars lagar skyddar kärleken.

ANA MARIA NARTI
Ana Maria Narti är tidigare riksdagsledamot för folkpartiet och journalist.

Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se