Dags för en svensk liberal Kennedy

”Liberalismen är inte främst ett partiprogram eller några bestämda vallöften – utan en attityd som vi bär i hjärnan eller hjärtat, en tro på människans möjligheter att genom förnuft och omdöme öka den rättvisa, den frihet och den solidaritet som allt mänskligt liv förtjänar”
Otaliga av oss liberaler har nog innerligt drömt om att fånga känslan i dessa ord formulerade av den amerikanske John F. Kennedy för över 40 år sedan. Hur vi i vår politik lyckas kombinera en varm människosyn, en sprudlande framtidsoptimism, ett idealistiskt engagemang som inte stannar vid nationsgränsen med en praktisk ”just-do-it-mentalitet” att ta ansvar för sitt eget liv, anstränga sig och jobba hårt. Dessa idéer fångade starkt folkpartiets avgående partiledare Lars Leijonborg i sitt tal på helgens kommunala riksmöte i Göteborg. Ett tal där han ödmjukt tagit till sig av de senaste årens kritik, men som samtidigt paradoxalt nog kom att bli hans sista framträdande tal som partiledare.

Många av oss i fp har känt hur den liberala ideologin försummats, skavts mot kanterna och tunnats ut. Människor som är trogna liberaler – från höger, vänster och mittemellan – har ratat oss. ”Jag känner inte igen mig längre i dagens fp”, är ett påstående som upprepats. En taxichaufför jag känner med ursprung på Afrikas horn berättar; ”Jag kör dubbla pass, frun sliter i långvården och vi kämpar så hårt för att barnen ska få det bra. Men ni trampar på oss, bara problem med invandrare, språktest, kriminalitet, extremism.” En ung kvinnlig företagare jag träffat valde bort fp. ”Sorry du räcker inte längre som feministiskt alibi. Fp förvaltar jämställdheten – ni förnyar inte längre”. Bland det gäng som gick med i LUF samtidigt som mig är knappt någon med längre. Storstadsliberaler som tycker att centern bättre försvarat liberala kärnvärden som integritet, fri rörlighet och miljö. Sorgligt.

Fp:s huvudmotståndare är inte heller längre en sömnig socialdemokrati med Göran Persson som lokomotiv utan en pigg Mona Sahlin som diggar liberala ideal som feminism, företag och tolerans. Det blir också trängre på det politiska mittfältet, där främst centern och moderaterna tävlar med folkpartiet om den klämda medelklassen som springer livet ur sig i ett ekorrhjul mellan dagishämtningar, matkassar och jobbpromemorior. Här måste vi formulera ett tydligt politiskt mervärde varför folkpartiet är det bästa liberala alternativet både för vardagen och världen.
Vi har i fp diskuterat till leda hur valsloganen 2002 ”att ställa krav är att bry sig” kändes fjärran från klassiska socialliberala paroller som ”frihet utan egoism”, ”socialt ansvar utan socialism” eller ”Sverige behöver både företag och dagis”. Många av oss känner oss fortfarande besvikna över förslag som alltifrån övergångsregler för nya EU-länder, sänkning av straffrättsåldern, obligatoriska gynkontroller av muslimska flickor, automatisk utvisning á la Texas-modell ”three strikes and then you’re out” som till råga på allt följdes av en sorglig dataintrångsaffär.

De ideologiska konflikterna i fp har inte primärt varit en höger/vänster-konflikt. Att just kravretoriken provocerat liberaler – oavsett kulör – beror på att den ifrågasatt tre liberala kärnvärden:

1) Att inte göra skillnad på folk och folk.
2) Likhet inför lagen.
3) Att människors ursprung aldrig ska generaliseras.
Men nu är det dags att gå vidare. Gjort är gjort och nostalgi löser inte framtidens liberala utmaningar. Leijonborgs efterträdare måste göra en tydlig varudeklaration oavsett om han eller hon heter Jan Björklund eller Cecilia Malmström.

Låt oss först konstatera att ingen i fp ifrågasätter:
1) Alla ska göra rätt för sig, jobba hårt och försörja sig själva.
2) Alla barn ska gå i en kunskapsskola med arbetsro och engagemang.
3) Allt fusk med försäkringar, svartjobb och korruption ska beivras.
4) Nolltolerans mot kränkningar av mänskliga rättigheter oavsett om de sker i kulturen, religionen eller traditionens namn.
5) Flit är fint och vi ska uppmuntra människor som anstränger sig.

Tidiga betyg i skolan, tydliga ekonomiska skillnader mellan att arbeta eller gå på bidrag eller tuff politik mot missbruk av välfärdsstatens system är självklar liberal politik. Men är det lika självklar liberal politik att ständigt rösta ja till ökad övervakning av medborgarna, anad skepsis mot det mångkulturella samhället i sig (och inte bara mot dess fundamentalister) eller att ha stagnerat på jämställdhetsfronten sedan mitten av 1990-talet? Ingalunda.

Folkpartiet är ett fantastiskt parti med en unik mix av sund tro på marknadsekonomi kombinerat med äkta engagemang för världens och Sveriges utsatta. Låt inte detta drunkna i förenklingar eller förslappade ideologiska ambitioner. Fp har funnits i 100 år och liberalismen i snart 300 år. Med tanke på att 47 procent av världsbefolkningen fortfarande lever i diktaturer, en av sex miljarder människor i djupaste fattigdom, antalet hemlösa ökar i vårt eget Sverige som samtidigt halkar ner i såväl ekonomiska välståndsligor som skolprestationer finns det många liberala utmaningar kvar att lösa. Vi behöver en svensk liberal Kennedy som i ord och handling kan visa varför liberalismen är världens viktigaste och vackraste politiska idé.

BIRGITTA OHLSSON
Birgitta Ohlsson är riksdagsledamot och utrikestalesman (fp). Hon tycker att Lars Leijonborgs största misstag var att förespråka övergångsregler för nya EU-medborgare.