Rädda humanismen från Humanisterna
Jag har svårt att se att något av det han står för går att förena med anda av tolerans mot oliktänkare och galenskapare som humanister i olika tider har vinnlagt sig
om.
Det skriver i dag ANDERS BJÖRNSSON, vetenskapsjournalist och ordförande i Svenska humanistiska förbundet.
Kärt barn har många namn, heter det ibland. Med humanismen är det tvärtom: många goda saker bär ett och samma namn. Humanism kan vara en lärdomstradition, ett levebröd men också en livshållning. Och den kan vara allt detta på en gång: det klassiska bildningsarvet, intresset för individen, en filosofisk reflektion över mänsklighetens öde och framtid.
Det ledsamma är att en ytterligt snäv definition av ordet har börjat tränga fram i debatten. Christer Sturmark, ordförande i Förbundet humanisterna, som för inte länge sedan hette Human-etiska förbundet, anser att humanisten är en ateist. (Svenska Dagbladet 28/12 2006) Hans organisation går till attack mot religiösa virrläror med samma frenesi som en gång den katolska inkvisitionen.
Jag har svårt att se att något av det han står för går att förena med anda av tolerans mot oliktänkare och galenskapare som humanister i olika tider har vinnlagt sig om.
De har inte velat vara rättroende. Men de har inte heller förlöjligat och förjagat djupt troende personer. I ateistiska Sovjetunionen gjorde regimen just detta. Förstås var den precis lika avog mot ”borgerliga gumanister”.
Man behöver inte vara kristen eller av annan konfession för att se det problematiska i Förbundet humanisternas jakt på religiösa riter och symboler som kan knytas till gudstro eller till någon som helst föreställning om att det existerar en verklighet bort denna. Dess företrädare tror själva att modern vetenskap (dit räknar de till exempel inte humanistiska vetenskaper) ger en fast grund att stå på i tillvaron.
Då blundar de aktivt för alla de vetenskapsmän som i den moderna vetenskapens namn har förbrutit sig mot enskilda individer, mot nationer och raser och mot hela mänskligheten. De blundar för rashygien och folkutrotning, tvångssterilisering, eutanasikampanjer. Vetenskapstro kan också annars vara ett riskfyllt företag, inte bara därför att vetenskapliga sanningar hela tiden revideras och förkastas. Vetenskapen kan inte uttala sig om allt. Därför har vi musiken och konsten, naturskådandet, kärleksupplevelsen.
Det förklarar också behovet – irrationellt eller ej – av uppenbarelser.
Det behovet kan inte undertryckas, som Förbundet humanisterna vill, utan allvarliga konsekvenser för tanke- och yttrandefriheten i vårt demokratiska samhälle. Sturmark kan säkert invända att man får tro vad man vill, men att den offentliga makten inte ska stödja trosriktningar utan förhålla sig neutralt till dem. Det anser jag med. Själva vill emellertid humanisterna komma i åtnjutande av statens stöd till trossamfund. Där är jag tveksam.
Men kanske är det därför inte konstigt alls att en av deras unga proselyter, en lycklig ateist, känner sig ”frälst på biologi” (SvD 27/12 2006). Hon uttalar sig som en omvänd.
Faran består i att göra vetenskapen till frälsningslära – något som inte kan disputeras och ifrågasättas utanför en sluten akademisk kongregation. Jag bedömer det faktiskt som en akut risk att vetenskaplighet blir en överideologi i vårt samhälle – och att till exempel en politiker som inte stödjer sig på vetenskaplig empiri när han framlägger ett förslag avfärdas som en humbug. Att politiken sätts under scientistiskt förmyndarskap.
Men politik blir inte bättre – och inte heller sämre förstås – av att den har vetenskapen i ryggen. Politik handlar om vad som är rätt och fel, rimligt och rättvist, möjligt och önskvärt. Det gör inte vetenskapen. Den uttalar sig om vad som är sant och falskt. De vetenskapstroende i Förbundet humanisterna suddar konsekvent ut skillnaden.
Varken vetenskap eller politik mår bra av detta.
Förbundet humanisterna har en ideologi – sekularismen. Stat och religion ska vara åtskilda. Utmärkt. De första som kämpade för det programmet, med ohyggliga personliga offer, var puritanska sekter i 1600-talets England. De ville dyrka sin gud på sitt sätt. De misstrodde biskopar och annan överhet – även vetenskapen. De bidrog till det engelska samhällets sekularisering.
Detta ledde till att judar fick återvända till de brittiska öarna varifrån de förvisats under senmedeltidens religionsförföljelser. Men många puritaner gav upp och tog båten över Atlanten där de fick ha sin tro helt i fred.
Sturmark & Co stormar mot korset, ännu inte mot kippan. Visst vill de ha slöjförbud, men vad gör de då med skäggen? Vad gör de med vår svenska korsflagga: är den diskriminerande, vill de ha trikolor i stället? Sekulära stater kan vara värda att kämpa för. Men glöm inte att det är ett konfessionellt muslimskt parti som håller på att förvandla militärens och sekularisternas Turkiet till en rättsstat.
Irak var sekulärt under Saddam Hussein. I USA är kyrka och statsmakt åtskilda sedan begynnelsen, men det betyder inte att kristendomen saknas i amerikanskt statsliv.
Vad skulle hända med våra samhällens kulturella rikedom om de religiösa traditionerna och textställena sopades under mattan: skulle vi alls förstå konsten och litteraturen då?
Jag är ingen troende människa, men det har slagit mig att det är i länder där monoteistiska tankevärldar har varit dominerande som demokratiska styresskick först har slagit rot. Sambandet kan vara slumpmässigt. Dock går det inte att bortse från när man diskuterar frågor om mänsklighetens förmåga till framsteg och överlevnad.
Där har kämpande ateister föga att ge.
ANDERS BJÖRNSSON
Anders Björnsson är ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet, grundat 1896. Han arbetade under tolv år på Sveriges Radios vetenskapsredaktion och i sju år som vetenskaplig skribent i Svenska Dagbladet, samt två år som chefredaktör för Dagens Forskning.
Upp
Gå till förstasidan