"Antisemitismen på väg bli rumsren i s"

Svenska kommittén mot antisemitism uppmärksammade i Expressen 22 mars att Broderskapsrörelsen och ABF tillsammans med Fib-Kulturfront bjudit in den internationellt ökände antisemiten Gilad Atzmon att tala på ett seminarium om Afghanistan, Irak och Palestina. Vi uttryckte vår djupa oro över att Broderskap och ABF, två organisationer knutna till det socialdemokratiska partiet, därmed sanktionerar judehat. Mot denna bakgrund efterlyste vi därför ett tydligt avståndstagande från den socialdemokratiska partiledningen.
Tyvärr har ett sådant avståndstagande uteblivit. Detta är djupt beklagligt inte minst därför att det ökar utrymmet för krafter som i strid med socialdemokratins traditioner försöker legitimera extremism och fördomar. Att detta är avsikten framgår tydligt av Broderskaps replik (24 mars), i vilken organisationen förnekar att Atzmons politiska budskap skulle innehålla några som helst antijudiska inslag. Broderskap hävdar nämligen att Atzmon omöjligen kan hysa fördomar mot judar eftersom han själv är jude. Nu beskriver sig visserligen Atzmon som ”f.d. jude”, men då argumentet ständigt upprepas av grupper som gärna skjuter fram antisemitiska judar som alibin måste självklarheter emellanåt påpekas: huruvida ett yttrande är antisemitiskt har inget med budbärarens identitet att göra. På samma sätt som homosexuella kan hata homosexuella och kvinnor kan vara kvinnohatare kan judar vara antijudiska. Historien uppvisar en lång rad judiska judehatare. Atzmon hämtar t ex inspiration från Otto Weininger, som hatade såväl judar som kvinnor.

Allvarligare än sådana dumheter är Broderskaps påstående att Atzmon i sina texter endast ”är kritisk till staten Israels politik och judiska organisationer som stöder staten Israels politik i alla judars namn”, liksom att han endast är motståndare till ”den israeliska ockupationen och staten Israels folkrättsbrott, inte mot det judiska”. Hade detta varit sant skulle vi inte haft någon som helst anledning att rikta kritik mot Atzmons deltagande i seminariet.
Av Atzmons texter framgår tvärtom med all tydlighet att hans huvudintresse inte är Israels ockupationspolitik, utan judar och ”judiskhet”. ”Judiskhet” är för honom synonymt med ”sionism”. Och Atzmons ”sionism” har mycket litet gemensamt med judisk nationalism - en företeelse som självfallet kan kritiseras på samma grunder som annan nationalism - utan motsvarar till punkt och pricka hjärnspöket ”den judiska världskonspirationen”.
”Sionismen”, förklarar Atzmon, ”är ett globalt nätverk”, den är ”en klanliknande politisk inrättning som systematiskt hotar vår planet”. Dess syfte är ”att fullända omvandlingen av världskatastrofer och mänskligt lidande till judisk profit”. Alltsomoftast kastas dock de förskönande omskrivningarna överbord. Det är irrelevant, skriver Atzmon, huruvida ”‘Sions vises protokoll’ är ett äkta dokument eller snarare en förfalskning” eftersom ”amerikanska judar (i verkligheten sionister) faktiskt kontrollerar världen”, ”den judiska sammansvärjningen för att styra Amerika är nu intensivare än någonsin”.

När Atzmon i en intervju blir ombedd att definiera ”judisk mentalitet” svarar han: ”letar vi efter ett enda ord skulle jag föreslå herravälde”. Judar, skriver han i ett annat sammanhang, har ”en identitet som inte går att förena med humanitetens idé”. Också dessa påståenden tillhör sedan länge antisemitismens kanon. Atzmon öser även ur denna källa när han gång på gång anklagar judarna för att vara kristusmördare - ”judarna var skyldiga till Jesu död”, ”det är dags att de ber om ursäkt för att de dödade Jesus” - liksom när han hävdar att judar själva bär skulden för judehatet.
Den inom historievetenskapen etablerade synen på Förintelsen avfärdar han som ”Holocaust-religion”. Sympatierna går i stället till de nazister som förnekar folkmordet, av Atzmon kallade ”nya historiker”. David Irving och andra revisionister, meddelar han, eftersträvar ”en empiriskt grundad” förståelse baserad på ”rättsmedicinska bevis”.

När det gäller staten Israel sluter Atzmon upp bakom den linje som företräds av den iranska regimen: ”Jag tenderar att hålla med president Ahmadinejad. I mina artiklar och intervjuer ifrågasätter jag ständigt den judiska statens rätt att existera.” Israel förkroppsligar enligt Atzmon en djävulsk ondska som måste förgöras: ”Israel är inget annat än ondska för ondskans egen skull”. Atzmon manar oss att ”medge att Israel snarare än Nazityskland representerar den ultimata ondskan.”
Att Gilad Atzmon i sitt inlägg (28/3) förnekar delar av sin förkunnelse (men inte vill erkänna att ”Sions vises protokoll” är ett antisemitiskt falsarium) och etiketterar sig som ”humanist och antirasist” ändrar ingenting. Det har samma värde som när Radio Islam betecknar sig som ”antirasistisk” och ”Israelkritik”. Antisemitismen utgör utan tvekan kärnan i Atzmons publicistiska verksamhet. Den är därtill väldokumenterad och belyst i internationell debatt.

Att Broderskap och ABF bjuder in Atzmon är illavarslande nog. Men när Broderskap nu dessutom karaktäriserar hans naket antijudiska propaganda som legitim politisk kritik blir saken än mer allvarlig. Atzmon-skandalen blottlägger en politisk miljö i vilken gränslinjen mellan Israelkritik och antisemitism snabbt tycks vara på väg att suddas ut. Att detta sker i en socialdemokratisk organisation och att partiets ledning av allt att döma inte ser någon anledning att agera är djupt beklagligt.

JESPER SVARTVIK
Jesper Svartvik är ordförande för Svenska kommittén mot
antisemitism.