Baksi har rätt att minnas sin Stieg

EVA GEDIN
är förlagschef för Norstedts skönlitteratur. Hon har
arbetat som förläggare med utgivningen av Stieg Larssons Millenniumtrilogi sedan starten 2004,
såväl som med Kurdo Baksis bok, Min vän Stieg LarssonExpressen i går.

Twingly bloggsök

Vem får skriva om Stieg Larsson? Vem kan ge den mest sanna bilden? Finns det ens en entydig bild?
Stieg Larssons Millenniumserie har rönt enormt stora framgångar världen över. Många miljoner läsare vill veta mer om vem Stieg var. Är det fel? Är det konstigt? Inte särskilt.
Innan han blev känd som en av världens mest sålda författare ägnade Stieg Larsson ett helt liv åt att bekämpa högerextremism. En av dem som stod honom nära i den kampen var Kurdo Baksi. Kurdo blev också Stiegs nära vän under ett drygt decennium, och det var Kurdo som höll i minnesstunden, efter Stiegs begravning, på ABF. Den plats där de också hållit föreläsningar så många gånger.
Att det finns de som nu ifrågasätter deras vänskap är magstarkt men går i linje med en journalistik som just nu frossar i att låta personer ifrågasätta Stiegs författarskap, hävda grova sakfel och anklaga för förtal.

Kurdo Baksi har skrivit en personlig biografi om sin vän. Exakt vad är då en biografi? Vilka krav kan man ställa? Självklart ska fakta vara korrekta. Det är författarens ansvar att kolla dessa. Det är förlagets ansvar att påpeka det och ställa kontrollfrågor. Allt detta har gjorts. Några fakta- och korrekturfel har påtalats i efterhand. Dessa har Kurdo Baksi nu haft möjlighet att kontrollera, ett mindre antal korrigeringar kommer att göras. Men ytterst är det inte det som det handlar om, det är vi alla överens om. Det handlar om bilden av Stieg Larsson - och vem som har rätt till den.
Att Kurdo Baksi står som avsändare i denna bok framgår klart från den första sidan till den sista. Det är hans personliga blick på Stieg. Han resonerar, beskriver samtal, händelser, reaktioner. Som han uppfattade dem. Det ligger i sakens natur om Kurdo Baksis bild inte överensstämmer med andra som stod Stieg nära. Men vem bär som sagt på den sanna bilden av Stieg Larsson? Är någons minnen mer sanna än andras? Och har någon mer rätt än någon annan att skriva om dem?

När jag läser boken ser jag ett ömsint och respektfullt porträtt av Stieg Larsson. Jag läser meningar som "hans enorma förmåga att göra research", en man som alltid var "redo att stå upp för dem som inte kunde föra sin egen talan". Jag läser om en man som oroar sig mer för sin väns - som han kallar "sin lillebror" - säkerhet än för sin egen när de får dödshot från rasister, om en vass skribent som ofta spökskriver åt Kurdo. Begrepp som "karaktärsmord" och "nidporträtt" känns långt borta.

Karaktärsmord kan man däremot tala om när DN:s kultursida publicerar helt ogrundade beskyllningar om att Stieg Larsson själv inte skulle ha skrivit sina deckare. Stieg och jag hade många och långa diskussioner om hans manus. Han kunde sina texter utan och innan, kunde redogöra för sina omfattande intriger i detalj, och kände varje karaktär in på benen.Jag kan försäkra att Stieg var ensam författare till sina deckare: han skrev själv på avtalen, och under de nio månader vi arbetade med manusen nämnde han heller aldrig någon annans namn.

Jag tycker också att det är upprörande att Eva Gabrielsson misskrediterar det nyinstiftade Stieg Larsson-priset, ett pris som kommer att delas ut till en person som verkar i Stiegs anda, just lyfter fram hans gärning bortom deckarskrivandet. Det är ett bra sätt att använda delar av de inkomster som Millenniumserien ger. En oberoende jury väljer ut pristagaren och vi som förlag har inget med nomineringarna att göra. Utom vid instiftandet: Vi följde Stiegs vilja och gav det allra första priset till Stiftelsen Expo.


EVA GEDIN

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se