Läckbergs lögner skadar oss autister
I kväll visas den första delen av deckaren "Stenhuggaren". Jag hoppas dock att SVT haft vett att stryka i Camilla Läckbergs roman, den sprider nämligen skadliga fördomar om oss med autism.
Själv fick jag min diagnos tidigare i år. Det var en lättnad, efter 30 år fick jag en förklaring till varför många människor tycks bete sig så konstigt ibland. Mitt funktionshinder innebär att jag har svårt att läsa av andra människors ordlösa signaler, det går ofta åt mycket energi för att fåihop andras budskap eftersom jag lätt missarbetydelsen av en grimas.
Men det betyder inte att jag saknar medkänsla eller att jag inte kan förstå andra människor, det medför bara att jag måste anstränga mig mer och behöver mer muntlig information. Om jag vet om att du är ledsen vill jag trösta dig precis som alla andra. Enligt min familj, mina vänner och jobbarkompisar är jag också både empatisk och sympatisk.
De flesta människor som träffar mig har heller ingen aning om mitt funktionshinder. Jag lever, utåt sett, ett vanligt liv. Jag välutbildad, lyckligt gift och har ett bra jobb - liksom villa, Volvo och vovve. Det är bara mina närmaste som ser hur mycket det sliter att försöka kompensera för autismen.
Ett verklighetstroget porträtt av personer med tillstånd inom autismspektrumet är dock inget som tycks intressera Camilla Läckberg. I hennes värld är vikänslokalla egoister. Karaktären Morgan i "Stenhuggaren" har Aspergers syndrom, en form av autism.
Enligt Läckberg saknar han samvete, förstår inte andra människors känslor och är fascinerad av blod och död. När den lilla grannflickan hittas mördad tycker han enbart att det är skönt eftersom hon störde hans rutiner. Det enda han grämer sig över är att han inte fick vara med vid obduktionen.
I sin roman låter Läckberg även en fiktiv psykolog beskriva en person med Aspergers syndrom: "Det finns också enstark egocentrering. De har svårt att relatera till andra människors känslor och upplevelser och ser bara till sina egna behov."... "Lite förenklat skulle man kunna säga att sunt förnuft är något som saknas hos en aspergare."
Jag ber att få invända. Imina öron låter detsnarare som en beskrivning av en författare som skamlöst sprider fördomar för att sälja deckare, än ett porträtt av autister som mig själv.
Visserligen kan man inte ställa vilka sanningskrav som helst på en deckarförfattare, fiktion måste få vara just fiktion. Men det är ganska stor skillnad på att slarva med researchen om polisens förhörsmetoder och att stämpla en hel grupp människor som känslokalla.
Det är extra synd att Camilla Läckberg hemfaller åt sådana klichéer just nu. 2000-talets mer öppna debatt har annars minskat rädslan för oss med dolda funktionshinder. Och det är livsviktigt för mig. För mitt funktionshinder blir ett stort handikapp när min omgivning inte förstår mig. Om jag kan vara öppen med min autism kan andra hjälpa mig genom att i ord berätta vad de menar, istället för att använda det kroppsspråk jag är blind för. Men när Läckberg sprider fördomar i romaner som säljer i hundratusentals exemplar blir det svårare att vara öppen. Människor blir rädda. Och det har jag viss förståelse för, jag skulle inte heller vilja dela skrivbord med någon som jag misstänker gillar att karva i döda småflickor.
(Här bör ni förresten sluta läsa om ni tänkt se kvällens deckare, jag kommer att avslöja delar av handlingen. Och jag vill inte sabba er jul, min påstådda empatibrist till trots).
Någonstans tror jag också att Camilla Läckberg själv inser att hennes beskrivning är olämplig. Hon avslutar nämligen romanen med någon slags sensmoral omrisken med att peka ut den som är annorlunda. Kanske kände sig Läckberg storsint när hon skrev det, tvärtemot vad hon antytt så var det nämligen inte aspergaren som var skyldig. Men tyvärr hjälper det inte upp helhetsintrycket. Läsarna har redan fått lära sig att personer med mitt funktionshinder är samvetslösa, känslokalla egoister som är fascinerade av blod och död.
Så tänk på det, om du kollar på "Stenhuggaren" i kväll, det är inte bara mordhistorien som Läckberg fabulerat ihop.
LINDA RENNER arbetar med forskning. På fritiden gillar hon att paddla kajak, laga mat
och busa med sin hund.
Upp
Gå till förstasidan