Gunnar Ekberg är en hämndgirig mytoman
JAN GUILLOU,
65, är journalist och författare. Hans senaste artikel på Sidan 4 hade rubriken ”Bodström är farligare än Usama bin Ladin”.
Förre spionen Gunnar Ekberg bekantgjorde på denna sida (25 oktober) att han inte tror på att mina kontakter med KGB upphörde 1972. Det kan jag förstå, liksom hans hämndgirighet. Önsketänkande har mer än något annat präglat Gunnar Ekbergs agentverksamhet. Väl optimistisk är följaktligen hans förhoppning att mitt mellanhavande med KGB i tiden långt före IB-affären skulle kunna få oss "att se IB-affären i ett nytt ljus", vilket han förtydligar med sin retoriska fråga: "Var IB-affären en beställning från KGB?".
Det är tjuven som ropar ta fast tjuven, som om "nytt ljus" skulle kunna få Ekbergs lögner och angiverier att framstå som mer tjusiga. Det är en illusion.
För oavsett vilka omdömeslösheter jag gjorde mig skyldig till som ung förändrar det inte faktum, att Ekberg är och förblir den mest väldokumenterade skurken i modern svensk förvaltningshistoria. Allt om IB-affärens svenska innehåll är ju utrett.
I Säkerhetstjänstkommissionens omfattande dokumentation (SOU 2002:92) sidorna 380-403 kan man få en koncentrerad redogörelse för Ekbergs verksamheter. Här framgår att Ekberg inledde sin spionkarriär genom att infiltrera Vietnamrörelsen 1968. Hans uppgift skulle vara att kartlägga terrorism (!) och inflytande, eller styrning, från främmande makt. Han och hans uppdragsgivare inom IB förutsatte alltså att kritik eller motstånd mot USA:s krig i Vietnam var brottsligt, i värsta fall kopplat till "terrorism", eller i vart fall styrt från främmande makt, det vill säga Sovjetunionen. Den paranoida föreställningen motiverade en lång rad inbrott och avlyssningsoperationer från Ekbergs sida.
Året därefter fick han själv chansen att vara med och grunda Palestinakommittén i Göteborg. Om detta gyllene tillfälle skriver han i en rapport till IB: "Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den - - - så snart som möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så sätt kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan".
Ekberg hade alltså redan från början en absurd uppfattning om vad statens agenter hade för uppdrag, nämligen att skapa den brottslighet man själv skulle kontrollera. Ekberg gjorde sig senare bemärkt genom att tillverka ett antisemitiskt flygblad i samma syfte.
Dråpslaget för Ekbergs trovärdighet som demokratins försvarare kom hösten 1973 när riksdagens försvarsutskott offentliggjorde en lista på 38 punkter som skulle visa hur nyttigt hans spioneri hade varit. Det är en häpnadsväckande rapport. Han hade redogjort för innehav av vapen och sprängämnen hos Palestinaaktivister, om svenskar med förhandskunskaper om flygplanskapningar, om sabotage mot telenätet, om planer på att spränga israeliska flygplan, inbrott i ammunitionslager, planer på att kidnappa israeler eller att med automatvapen överfalla en judisk barnkoloni eller hur jag och Göran Rosenberg deltog i förberedelserna till en terrorattack mot Lodflygplatsen i Israel som krävde många människoliv. För övrigt skulle jag själv ha deltagit i det planerade massmordet på judiska barn, tillsammans med författaren Staffan Beckman och ett kommando från nazistledaren Assar Oredssons ariska kämpar.
Detta är bara ett litet axplock ur Ekbergs rapportering. Från början hade riksdagen fått 62 liknande punkter. Och självfallet är ingenting av detta sant. Den enda dokumenterade brottslighet från Palestinarörelsens sida vid den här tiden står Gunnar Ekberg själv för. Han bombhotade vid två tillfällen flygtrafiken.
Hade säkerhetspolisen uppfattat Ekberg som det minsta trovärdig hade man förstås ingripit med kraft. Men det gjorde man inte. På Säpo betraktades Ekbergs historier som "sällan någon form av sanning", till och med Hans Holmér tog avstånd från hans rapportering.
Den terrorism som Ekberg iakttog bland svenska vänstermänniskor fanns inte. Det är ett historiskt faktum. Han löste det problemet genom att fritt fantisera om allehanda grova brott, eller själv begå brotten.
Och det är denne som som 1972, ett år innan han avslöjas, börjar arbeta direkt för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Vilket han stolt berättar om i sina memoarer, hur han fick hög lön, hur han fick en lägenhet i Wien och smugglades till Israel för vidareutbildning.
Märkligt nog förstår inte Ekberg vad det är han bekänner med den berättelsen. Från och med "byte av huvudman" som han kallar det, gör han sig skyldig till spioneri under hela det återstående året fram till hans avslöjande. Allt han i fortsättningen röjer om svenskar, sant eller inte (se ovan) är spioneri i lagens mening (preskriberat 1997). Vad han rapporterade om palestinsk terrorverksamhet kan ha varit både lagligt och vällovligt (om det var sant). Men det är en helt annan sak.
Ekberg var alltså en simpel provokatör, mytoman och flerfaldig förbrytare och det var inte bara ett sant nöje att sätta stopp för den karriären, det var en renhållningsåtgärd.
Och nu har han fräckheten att komma dragandes med KGB och "nytt ljus". För min del vore det fruktansvärt om det funnits någon koppling mellan KGB och IB-affären, det är sant. Men för Ekbergs del har det ingen som helst betydelse om det så vore Djävulen själv som låg bakom reportagen.
JAN GUILLOU
Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan