Gunnar Ekberg: Guillous KGB-uppdrag svärtar ner IB-scoopet
När jag slog upp Expressen i går blev jag inte förvånad. Tvärtom. I närmare 40 år har jag väntat på att omfattningen av Jan Guillous kontakter med främmande makters underrättelsetjänster ska publiceras. Nu har vi kommit en bit på väg.
Hans möten med KGB kände jag till redan på 1970-talet. Men att göra det offentligt vid den tiden, och därmed avslöja källan, lät sig inte göras under det kalla kriget - det hade närmast varit att betrakta som landsförräderi.
År 2009 går det däremot bra. I min bok "De ska ju ändå dö", som gavs ut i augusti, beskriver jag Jan Guillous möten med KGB-mannen Jevgennij Gergel på restaurang Tennstopet i Stockholm. Uppgifterna hade jag fått direkt av Guillous vän och kollega, Arne Lemberg, som också avslöjade kontakterna för Säpo.
Jan Guillou försöker i dag tona ned Expressens uppgifter. Hans försvar är dock inte speciellt trovärdigt. Guillou menar först och främst att han upprätthöll förbindelserna med KGB i syfte att journalistiskt avslöja organisationens metoder. Men varför tiga om detta i 40 år om han inte har gjort något klandervärt? Till och med i hans nyutgivna memoarer utelämnas ungdomens möten med kommunistiska agenter. Var det också en journalistisk gärning att strax innan IB-affären publicerades kontakta en palestinsk terrorgrupp och be dem förhöra mig under dödshot?
Jan Guillou hävdar vidare att han enbart skrivit en meningslös rapport och diskuterat politik med KGB. Men varför skulle en professionell organisation som KGB ägna fem år åt att rita med krita i telefonkiosker och skaka av sig förföljare enbart för att få bjuda en ung journalist på lunch? Det är mycket svårt att tro på. Uppgifterna om att Jan Guillou brukade åka till Sovjetunionens ambassad och hämta gratis champagne och vodka är i det avseendet graverande. I underrättelsevärlden handlar det alltid om tjänster och gentjänster.
Det som hittills kommit fram om de uppdrag som Guillou accepterat - att skriva en politisk rapport och att försöka stjäla den amerikanska ambassadens interna telefonkatalog - kan tyckas triviala. Men en värvning börjar ofta med mindre tjänster och för en underrättelsetjänst kan även sådant vara nyttiga pusselbitar och om det slutade med det vet vi faktiskt ännu inte.
Det är egentligen först nu, när arkiven så smått öppnats, som det överhuvudtaget börjar gå att skriva om det kalla kriget. Vad Jan Guillou gjort eller inte gjort åt KGB vet vi alltså ännu inte. Men ur den sovjetiska underrättelsetjänstens synvinkel skulle en person som Jan Guillou på 1960-talen och 1970-talen ha varit en perfekt inflytelseagent.
Han var flitig och begåvad, hade ett intresse för underrättelsetjänst och rörde sig i Mellanösternkretsar och var uttalad marxist. Han var också journalist vilket gjorde att han lätt kunde skaffa fram information. Men framförallt hade han inflytande via medierna.
Efter det senaste avslöjandet om Jan Guillous kontakter med KGB kan jag därför inte låta bli att se IB-affären i nytt ljus. Guillou säger visserligen själv att hans kontakter med KGB avbröts 1972. Men det har vi bara hans egna ord på och tidpunkten framstår som väldigt passande, därmed svärtas inte hans livs scoop från 1973 - artiklarna om IB.
Var IB-affären en beställning från KGB? Det finns det inga belägg för. Däremot kan man konstatera att den var en enorm framgång för Sovjetunionen. Över en natt fick man information om stora delar av den svenska underrättelsetjänsten, inklusive fotografier på IB:s svenska agenter och uppgifter om IB:s samarbete med västmakternas underrättelsetjänster. Samtidigt förlamades en hel underrättelseorganisation. Boris Grigorjev, sovjetisk underrättelseofficer som var stationerad i Sverige, uttryckte det så här: "Guillous avslöjanden gjorde stor nytta för oss".
Guillou har delvis tagit bladet från munnen om sina relationer med KGB. Men varför inte fortsätta denna bikt med att tala om sina kontakter med den irakiska diktaturen och de palestinska underrättelseorgan, som också hade utvecklade kontakter med KGB?
GUNNAR EKBERG
Före detta IB-agent, avslöjades 1973 av Jan Guillou och Peter Bratt i Fib/Kulturfront. i dag jobbar han i reklambranschen.
Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan