Klaus kan rädda EU-demokratin
MATTIAS SVENSSON är liberal debattör och redaktör på Magasinet Neo.
Att Irland nu röstat ja till Lissabonfördraget får inte leda till förhastade slutsatser. Förmodligen visar en närmare analys att väljarnas ja berodde mer på en rädsla för den ekonomiska krisen och att de litar på sina politiska företrädare, än på att de verkligen eftertraktar ännu fler diktat ifrån Bryssel. Om vi tar demokratin på allvar kan man inte bara ta resultatet som ett ja till det sistnämnda och gå vidare med Lissabonfördraget.
Nej, så låter det inte i kommentarerna efter fredagens tydliga ja i folkomröstningen på Irland. Med rätta, för oavsett kriser och konjunkturer har irländarna nu röstat för fördraget.
Det talande är däremot att det var precis så det lät efter omröstningen på Irland förra året, och då i stort sett samma förslag till EU-konstitution röstats ner i Frankrike och Nederländerna.
I en famös intervju i BBC Newsnight kunde EU:s kommissionär Margot Wallström inte svara på frågan vad folket skulle kunna göra för att stoppa Lissabonfördraget. Det räcker uppenbarligen inte att rösta nej.
I EU-frågor förväntas folket ge sitt översvallande bifall. Där detta inte förväntas undviker nationella regeringar helt enkelt den folkliga prövningen.
I Storbritannien backade Tony Blair från sitt löfte att underställa förslaget en folkomröstning i samband med att det bytte namn från konstitution till Lissabonfördrag.
Hans efterträdare Gordon Brown var en av ledarna som pressade Portugals premiärminister José Sócrates att i början av 2008 backa från sitt vallöfte om folkomröstning.
I Sverige bankades beslutet igenom utan folkligt mandat, regeringspartierna (Folkpartiet undantaget) passade i frågan i valet 2006.
Inte heller blev det någon folkomröstning, trots att svenskar i EU-frågor är betydligt mer kritiska till att utöka EU:s makt än sina politiska företrädare (eller förmodligen just därför).
Tjeckiens president Vaclav Klaus är nu det sista hoppet om att stoppa Lissabonfördraget. Genom att vägra signera fördraget kan han invänta en konservativ valseger i Storbritannien och därmed den utlovade folkomröstningen i frågan. Sett till Tjeckien, vars två kammare röstat för fördraget, är det inget som Klaus har mandat för.
Kritiska svenskar och britter, som av sina egna regeringar berövats möjligheten att rösta i frågan, kan dock inte annat än hålla tummarna.
I sak finns goda skäl att stoppa Lissabonfördraget. Det bygger på en rättighetsstadga som underminerar verkliga individuella rättigheter, vaga målsättningar som ursäktar godtycklig och omfattande maktutövning och fler områden utan vetorätt och med majoritetsbeslut.
Det innebar mer makt till en organisation som misslyckats med i stort sett allt den företagit sig: från jordbrukspolitik till korruptionsbekämpning. I motsats till exempelvis den amerikanska konstitutionen görs inga försök att avgränsa den politiska makten, tvärtom.
Genom den så kallade passarellen ska det räcka med ett enkelt toppmötesbeslut för att tillföra nya befogenheter.
Det har kallats effektivisering, men att göra det ännu lättare för EU att besluta om nya lagar, förbud och diktat lär knappast göra vare sig affärer eller privatliv lättare för Europas medborgare.
Få torde hålla med om att det kommit för lite övervakningsdirektiv eller för få jordbruksregleringar från Bryssel.
Även om Lissabonfördraget till slut kan drivas igenom kommer frågorna om Europas framtida väg inte att kunna sopas under mattan.
I Sverige såg vi senast i EU-valet att medlemskapet är okontroversiellt, men påläst kritik mot EU:s politikområden lönar sig.
Piratpartiet och Miljöpartiet vann på kritik mot integritetskränkande förslag, och folkpartiets röstmagnet var en barsk Marit Paulsen som lovade att avskaffa EU:s jordbrukspolitik.
Precis som amerikaner förenas av en dröm om självförverkligande och frihet, men håller en sund distans till politikens centrum i Washington, så måste drömmen om ett Europa enat av frihet, handel och öppenhet separeras från det politiska och byråkratiska projektet i Bryssel.
Integrationen lever och mår bra, även utan nya överstatliga befogenheter.
Billigare flygresor har gjort mer för att ena Europa än att EU-loggan pryder skolmatsalarna med budskap om subventionerad mjölk.
I många fall bygger integrationen just på politikens frånvaro. I avsaknad av centrala harmoniseringar ger skattekonkurrens och olika legala lösningar en ständig tävlan i att lära av sina grannar för att bättre kunna uppmuntra dynamisk utveckling och affärer.
Här finns fröet till en liberal Europavision bortom Bryssel och bortom Lissabon.
Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan