Verklighetens folk gillar genusdagis

Hej, Göran!
Jag har noterat dina attacker på "den radikala eliten" och "kulturvänstern" den senaste tiden. Vad det inbegriper har du inte riktigt velat berätta, men att du ofta nämner genuspedagoger får mig att tro att jag borde känna mig träffad.
I Dagens Nyheter skrev du till exempel att man borde lita mer till det sunda förnuftet än till genusprojekt. Det tyckte jag också tidigare. När jag 1995 var med och drog i gång den första satsningen på jämställdhetspedagogik i Sverige var jag övertygad om att vi på förskolan Tittmyran i Gävle redan behandlade barnen lika. Men videoinspelningarna visade något annat. Lärarna talade milt och utförligt till flickorna, medan pojkarna främst möttes av enstaviga uppmaningar och tjat. Det blev en chock för oss alla, vissa lärare vägrade till och med att tro att det var dem på bilderna.

En del föräldrar var till en början tveksamma till jämställdhetssatsningen. "Hur ska min dotter någonsin bli bortgift" och "jag vill inte ha någon bög med ring i örat", var några kommentarer. Men farhågorna försvann när vi berättade om arbetssättet. För det handlar inte om - som du påstod i Almedalen, Göran - att lekarna ska vara könsneutrala, utan att lärarna förändrar sitt bemötande av barnen.
Barnen ska inte byta kön. Men det ska däremot få möjlighet att se en större värld. Flickor ska tillåtas att vara hjälpsamma och empatiska, samtidigt som de ska uppmuntras att ta plats. Och pojkar ska inte få beröm bara när de är starka och snabba, utan också när de pratar om känslor. Alla barn behöver inte stöpas i samma mall.
Verklighetens folk visade sig vara mycket tacksamma över vårt arbete - såväl pappan till dottern som fått bättre motorik sedan hon vågade hoppa i kuddrummet, som mamman vars stökige son plötsligt berättade hur han mådde. På Tittmyran blev vi nedringda av föräldrar som ville placera sina barn hos oss eller som bad oss starta förskola i deras stadsdel. Därför blir jag lite konfunderad när du talar om genuspedagoger som någon slags överhet, Göran. I de allra flesta kommuner får föräldrarna i dag välja vilken förskola de ska sätta sina barn i. Du underkänner väl inte de val de gjort hemma vid köksborden?

Helt okontroversiellt har det naturligtvis inte varit att försöka förändra normer. När vår första kull började skolan ringde en lärare och undrade vad vi hade gjort med barnen. "Pojkarna är fantastiskt lugna, men flickorna är så stökiga". Det visade sig inte stämma när arbetet i klassen videofilmades. Däremot tog tjejerna lika mycket plats som killarna, och det var läraren inte van vid. Det visade återigen att det inte är barnen som ska förändras - utan de vuxnas attityder.
Om vi bara litar till det sunda förnuftet - som du vill, Göran - reproducerar vi enbart dagens normer. Vi har visserligen byggt ett bra samhälle i Sverige. Men någonting är fel med könsrollerna när flickor i allt högre utsträckning bränner ut sig i jakten på bättre betyg, samtidigt som fler och fler pojkar sackar efter och hoppar av skolan. Vad ska vi göra åt det, Göran? I det avseendet har du som socialminister faktiskt mer makt än jag.

Jag måste dock erkänna att genuspedagogerna nog också har en viss skuld i att debatten har blivit så polariserad. I arbetet på Tittmyran var vi noga med att inte skuldbelägga någon. Men på vissa håll i landet har jämställdhetsarbetet tyvärr mer kommit att handla om att peka ut syndabockar än att se vilka förbättringar man kan göra. De problem vi har i Sverige är dock alldeles för stora för att vi ska fortsätta ägna oss åt skyttegravskrig. Så gör inte om samma misstag som dem, Göran, även om attacker mot jämställdhetsprojekt säkert kan ge enkla poäng i valrörelsen.
Eftersom du inte riktigt verkar ha förstått vad genuspedagogik innebär skulle jag gärna hålla en föreläsning för dig och dina medarbetare nästa gång jag kommer till Stockholm. Sedan kan vi gemensamt diskutera hur vi kan göra framtidens samhälle bättre.
Vad säger du?
Vänligen



KAJSA WAHLSTRÖM

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se