Förlora Finland det bästa som hänt oss
I dag är det precis 200 år sedan Sverige slöt fred med Ryssland och tvingades avträda Finland. Märkesåret har firats ordentligt på båda sidor om Östersjön, trots att det vi högtidlighåller är en enorm militär förlust där halva landet förlorades. Men kanske gjorde Ryssland oss faktiskt en tjänst genom att knipa Finland.
För genom den landförlusten betraktades Sverige inte längre som en stormakt och kunde slippa dras in i de kommande krigen. Svenskarna slapp också en lång landgräns mot mäktiga Ryssland. Med Finland som buffert mot öster har Sverige åtnjutit en närmast världsunik fredsperiod, något som finländare gärna och ofta påminner om.
Förlusten 1809 ledde troligen också till att Sverige snabbare kunde bli en demokrati. Att Gustav IV Adolf ersattes med en ny kung i en statskupp var visserligen ingen demokratisk revolution. Men effekten av förlusten blev en gradvis uppfriskning av det svenska samhället. Stormaktstidens sista rester kunde slängas ut och landets kulturliv vädras rejält. Idéer om folkets betydelse i nationalstatsbygget inspirerade mer än planer på erövringskrig och revansch. Här finner vi rötterna till det svenska folkhemmet.
Sverige slapp troligen också en våldsam revolution tack vare den ryska segern. Brödupploppen i Stockholm 1917 är nästan bortglömda i dag, men Sveriges dåtida regering var mycket orolig för att svenska arbetare skulle låta sig inspireras av händelserna i Ryssland. I Finland gjorde man det och det politiska och sociala missnöjet eskalerade i ett blodigt inbördeskrig 1918.
Finland hade heller inte kunnat bli självständigt lika smärtfritt som Norge vid unionsupplösningen 1905 - Finland var ju en integrerad del av riket och finska nationalister skulle ha framstått som landsförrädare. Utan förlusten 1809 skulle Finland troligen ha fortsatt att vara en något bonnig del av Sverige, lika eftersatt som Norrland, ett avlägset område för industrin att exploatera. När 1800-talets revolutionära tankar oundvikligen hade gjort intåg skulle finnarna ha snappat upp idéerna ännu mer hungriga efter jämlikhet och nationellt självbestämmande. Majoriteten hade då kunnat reagera med rädsla och repression. Det hade kunnat leda till ett ännu blodigare inbördeskrig mot slutet av 1800-talet, denna gång med frontlinjerna uppdragna mellan nationaliteter likväl som samhällsklasser. Eftersom språkgränserna inte följer några bekväma geografiska gränser hade vi kanske tvingats utstå etniska rensningar längs Finlands kust och i Norrbotten. Finlandssvenskarna hade med all säkerhet inte fått åtnjuta en så gynnsam språklagstiftning i ett Finland som bildats på det viset.
Sverige slapp alltså ett etniskt inbördeskrig. Utan tvivel skulle språkfrågan ha kunnat få dramatiska följder i ett Stor-Sverige land där en knapp tredjedel av befolkningen hade talat finska. Kanske skulle den demokratiska utvecklingen ha avstannat om svenska och finska arbetare inte hade gjort gemensam sak i arbetarrörelsen. I stället för "tattarfrågan" hade svenska rasbiologer sysselsatt sig med "finnfrågan". Sverige var världsledande på sådan forskning under det tidiga 1900-talet, och oron för "osunda element" i folkkroppen skulle sannolikt inte ha varit mindre i ett Stor-Sverige. Det självständiga Finland reagerade med stor bitterhet på svenska fördomar, och strävan att bevisa det finska folkets "renhet" och "nordiska" utseende hade viss betydelse för den målmedvetna lanseringen av finska idrottare och skönhetsdrottningar före andra världskriget.
Genom att förlora Finland vann Sverige samtidigt en god granne, trots en del gnabb och tjuvnyp under årens lopp. Men även om förlusten av Finland kan ha varit det bästa som hänt Sverige, var nog 1809 rent sportsligt en flopp. För tänk vilket sjujävla hockeylag svenskar och finnar hade kunnat mönstra tillsammans i VM.
Ainur Elmgren, 30, är fil dr i historia och disputerade i fjol på avhandlingen "Den allrakäraste fienden" om svenska stereotyper i finländsk press. Hon är född i Småland av finska föräldrar och bor nu i Lund.
Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se
