Jan Myrdal: "Statsfilmen om mig är skamlig"
På nätet sprider nu statliga myndigheten Forum för levande historia en film som marknadsför deras utställning "Middag med Pol Pot". Klippet vill vara skämtsamt utformat som en reklamfilm för "Mao-glasögon", komplett med en 70-talsestetik. Försäljaren säger:
"Gör som Gunnar Bergström och Jan Myrdal. Åk till landet kallat 'Det demokratiska Kampuchea' - ett land där 1,7 miljoner människor dör till följd av svält och tortyr eller rena avrättningar. Men se bara glädje. Folkets glädje! Allt tack vare Mao-glasögonen."
Nåja!
Om Kambodja/Kampuchea finns en stor internationell litteratur. Vad jag publicerat från mitt första besök 1967 och framåt finns dels förtecknat i bibliografin "1943-1992" och dels tillgängligt på nätet. Den som vill resonera i sak - med eller mot mig - kan söka där.
Men jag vill ändå att så många som möjligt av Expressens läsare slår på datorn för att titta på den statliga reklamfilmen. Då lär de sig något. Ty det intressanta med denna statsfilm är att den inte ger några faktiska upplysningar, vare sig om det mångskiftande skeendet i Kambodja under senare decennier, eller om mig och mitt arbete. Denna statliga myndighetsfilm sysslar alls inte med något som kunde kallas upplysning, eller utbildning; någon diskussion i sak. Den är ointellektuell men retoriskt emotionell.
Man har jämfört Levande historia med Tredje rikets organ. Det är fel också därför att den dåtida officiella tyska propagandan ofta faktiskt höll en högre intellektuell nivå än Levande historias, gå till ett bibliotek och läs själva i Dagens böcker eller Signal. Då ansåg vi att detta gjorde den farligare.
Men kanske hade vi fel. Med verktyg hämtade från den enklaste och mest obildat populistiska tv-reklam söker myndigheten Levande Historia nu till exempel gestalta mig som bilden av en motkaraktär. I Tyskland för sextio år sedan kallades en sådan för "der Gegentypus", en intellektuell att förakta och, i den mån staten med denna film får verkan, publikt oskadliggöra.
Forum för Levande Historias nuvarande formspråk är det viktigt att se närmare på. Om Levande historias reklamfilm inte rört politik och historiska skeenden - utan godis, frukostflingor och leksaker - hade den inte kunnat visas i tv utan att falla för barnreklamförbudet. På nätet hade den kommit i konflikt med Nordiska rådets rekommendationer om god sed vid försäljning riktad till barn. Men nu är det en för staten politiskt lämplig film. En vilken har till uppgift att forma för statsbesittarna politiskt lämpliga föreställningar hos publiken - och då i synnerhet hos skolungdom - utan att möjliggöra eftertanke, dubbeltänkande och resonemang.
Detta öppna statliga ideologibeteende är faktiskt rätt nyskapande i vårt land. Det borde också upplevas som olycksbådande av åtminstone liberala och formaldemokratiska kolleger. Vilka debatter stryps i morgon? Och vem hänger statsapparatens myndigheter ut då?
Spridningen av denna film tyder på ett skov, en förskjutning, i den statliga strukturen. Nog har vi på vår kant ända sedan Strindberg brukat skriva om staten som den officiella lögnen förkroppsligad. Men jag kan inte påminna mig att staten tidigare uppträtt med skammen hängande ut på detta sätt.
Dock, det hela roar mig. Detta Forum för Levande historias nuvarande beteende bekräftar vad jag länge skrivit om Sverige och dess märkliga stat. Jag känner mig alltså på ett perverst sätt nöjd. Allt bekräftar sig. Det är som när jag fick min hjärtattack i Moskva 1980. När jag då vaknade upp kunde jag med tillfredsställelse säga till Peter Curman och de andra delegationsmedlemmarna:
- Jag hade rätt! Det var precis så som jag i Hemkomst, min debutroman, beskrivit hur huvudpersonen, den förfallet liberale redaktören, fysiskt upplevde det när han fick sin infarkt och dog. Bara det att jag överlevde denna gång.
Jan Myrdal, 82, är författare och debattör. Han skrivit flera böcker om Kambodja, bland annat "Kampuchea och kriget" som utkom 1978.
Av Fjärde Sidan
fjarde.sidan@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan