Lieberman gör fel i att kritisera Sverige

Inte långt från minnesplatsen över förintelsens martyrer, Yad Vashem, i Jerusalem står ett vitt fordon parkerat - hälften buss, hälften ambulans. Det är ett av 36 likadana fordon som användes under andra världskrigets sista veckor för att överföra tusentals fångar från nazisternas koncentrationsläger i Tyskland till Sverige.
Enligt Förintelsemuseets officiella hemsida räddade fordonskovojen omkring 27 000 fångar från Tyskland, inklusive flera tusen judar, merparten av dem var kvinnor. Historikern Yehuda Bauer å sin sida menar att omkring 21 000 personer räddades på det här sättet, bland dem 6 500 judar.

Den diplomatiska skandal som Israels utrikesminister Avigdor Lieberman har skapat över artikeln i Aftonbladet är orättfärdig eftersom regeringar i länder som respekterar pressfriheten inte är ansvariga för vad tidningar publicerar. Att han krävt att den svenska regeringen fördömer artikeln i fråga tyder på att Lieberman, som föddes i Sovjetunionen, fortfarande tänker i sovjettermer. Jämförelsen mellan Sveriges vägran att fördöma artikeln och landets påstådda tystnad under förintelsen kommer inte att gynna Israels utrikespolititk mer än vad den rasistiska ideologin i "Vårt hem Israel", Liebermans parti, gör.
Även ur en historisk synvinkel är ministerns påståenden malplacerade. Sveriges kung Gustaf V krävde av den dåvarande ungerska härskaren, amiral Miklos Horthy, att judarna i Ungern inte skulle bli utvisade. Än mer betydelsefullt är att Sverige räddade livet på omkring 20 000 judar.
I likhet med andra länder underlät Sverige att hjälpa förföljda judar under 1930-talet, främst i Tyskland och Österrike, och endast ett fåtal tilläts att komma in i landet. Så man kan säga att svenskarna delvis är ansvariga för dödandet av varje judisk flykting som inte släpptes in i Sverige och som senare mördades av nazisterna. Det är en anklagelse som kan riktas mot alla länder som avvisar flyktingar som flyr för sitt liv, inklusive Israel.

Under kriget var Sverige neutralt. Många svenskar försörjde sig, och några blev rika, på handel med Nazityskland; de tillhandahöll också saker som bidrog till den nazistiska krigsmaskinen. Det är mycket möjligt att svenskarna skulle kunna ha sett sig själva i historiens spegel med större stolthet om de hade beslutat sig för att gå med i kriget mot nazisterna. Men i vilket fall som helst gjorde den svenska neutraliten det möjligt för åtskilliga undsättningsorganisationer, inklusive judiska grupper, att slå sig ner i Stockholm och därifrån arbeta för att stödja de förföljda. De främsta räddningsförsöken gjordes med godkännande av den svenska regeringen och vissa till och med som ett resultat av dess initiativ.

I oktober 1943 tillät Sverige nära 8 000 judar att komma in i landet, vilket följaktligen räddade deras liv. Under sommaren 1944 utfärdade den svenska ambassaden i Budapest dokument till omkring 4 500 ungerska judar. Dokumenten användes också för att rädda tusentals andra judar. Den svenska bankmannen Raoul Wallenberg, som senare försvann i sovjetiskt fängelse, är främst känd genom denna operation.
Aktionen med de vita bussarna under krigets sista veckor gjordes delvis möjlig genom förhandlingar mellan SS-chefen Heinrich Himmler och den svenska greven Folke Bernadotte, som senare mördades i Jerusalem på grund av den fredsplan som han hade föreslagit.
Sverige är ett av få länder som har antagit speciallagar mot antisemitism. I januari 2000 stod landet också värd för en angelägen internationell konferens som gav ett rejält uppsving till den globala kampen mot förintelseförnekelse.


TOM SEGEV
Tom Segev, 64, är israelisk historiker, författare och journalist. Han har skrivit flera kontroversiella böcker om Israels historia och anses vara landets mest citerade journalist.

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se