Så kan vi rädda det svenska cirkuslivet

Twingly bloggsök

Doften av sågspån i ett cirkus-tält får adrenalinet att rusa i min kropp. Cirkusens blandning av skratt och allvar gör att jag ständigt återvänder - det finns både roliga clowner och hisnande trapetskonster. Men det är inte lätt att vara cirkus-entusiast i Sverige. I länder som Tyskland, Italien och Frankrike är det en kulturtradition som omhuldas av samhället. Och det räcker med att åka till Danmark för att se cirkusaffischer både till höger och vänster om vägen.
Men i vårt land utövas denna uråldriga konstform numer bara av ett fåtal sällskap. Till det finns det flera orsaker. Naturligtvis har utövarna klimatet emot sig, det är bara under sex till åtta månader per år som det går att turnera. Samtidigt är vi ett litet folk i ett stor t land, det är långt mellan cirkusplatserna i Sverige.
Främst är det dock en attitydfråga. Det saknas helt enkelt intresse för cirkus som kultur.
I stället betraktas det som något för barn. Jag lät själv länge mina sex barnbarn legitimera mitt intresse och först på senare år har jag vågat gå på matiné på egen hand.

Kanske är det detta svenska ointresse som gör att cirkusarna motarbetas av såväl stat som kommun: Staten genom att inte ge något kulturstöd till de ekonomiskt tyngda cirkusarna, kommunerna genom att i många fall ta hutlöst betalt för cirkusplatserna eller inte upplåta någon mark alls.
Protesterande djurrätts-aktivister har också gett cirkusarna dåligt rykte. Men innan de fortsätter att skrämma i väg publiken bör de göra vad jag gjorde i våras, arbeta några dagar på cirkus. Om det fick se hur dressörerna vårdar sina djur så skulle de ändra uppfattning. Med hugg och piska får man inget djur att uppträda - det krävs beröm och mycket, mycket kärlek.
I gengäld älskar djuren att uppträda, på Cirkus Maximum får dressören hålla tillbaka sina tolv hundar före föreställningen, så ivriga och otåliga är de att få visa upp sina konster.
Det är inte bara djurrätts-aktivister som har något att lära, cirkuslivet borde vara en förebild för alla. Det är till exempel ett under av integration. Jag tror att det talas elva språk på Cirkus Maximum. Men egentligen hade det inte behövts ett enda. Solidaritets-känslan går över språk-barriärerna och alla förstår ett leende.
Artister är fantastiska människor. En stjärna i ett nummer hjälper lojalt till med rekvisitan i nästa. Och om någon blir skadad får den hjälp att ta sig igenom sitt nummer. Du hör dem aldrig prata om obekväm arbetstid, inte heller om strejk. På cirkus är enbart två saker viktiga: Talang och hur man brukar den talangen. För inför publiken finns inga ursäkter, man måste helt enkelt vara bra. Vill man inte underkasta sig de hårda villkoren så får man söka sig en annan bana.

Precis som friidrottare visar cirkusartisterna också att det inte finns några gränser för vad människokroppen kan utföra. Experterna sa att ingen någonsin skulle springa 100 meter snabbare än tio sekunder eller hoppa högre än två meter. I dag är det vardagsmat på friidrotts-arenorna. Samma utveckling har skett i cirkustälten, jonglörer med sju bollar och trapetskonstnärer som gör fyra saltomortaler var också en utopi en gång i tiden. Och gränserna flyttas hela tiden.
Jag tror att det är denna kärlek till att spränga gränser och glädja andra som gör att en liten grupp cirkusmänniskor fortfarande verkar i Sverige, de tuffa villkoren till trots. Förhoppningsvis kan det mildras framöver. Staten kan sätta stämpeln kultur på cirkus och ge understöd. Kommunerna kan erbjuda cirkusplatser till rimliga avgifter. Och du kan köpa en biljett nästa gång ett sällskap passerar. Du lär inte bli besviken.


LEIF SILBERSKY, 71, jobbar som advokat – i gymnasieåldern
insåg han nämligen att tre bollar i luften och en misslyckad
balansakt inte räckte för att bli cirkusartist. Han
beklagar att Cirkus Scott verkar ha gått i graven.

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se