Madeleines förlovning slutet för bratkulturen

I går offentligjorde hovet för- lovningen mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström. Men medan fotoblixtarna smattrade på Solliden somnade en hatad kulturyttring in i ensamhet. Den hade visserligen legat i dödsryckningar en tid, men förlovningen var ändå sista spiken i kistan för brat-kulturen.
Det var kring millennieskiftet som kulturen verkligen tog fart. Victoria, Carl-Philip och Madeleine var unga, partysugna singlar och syntes ofta på nattklubbarna kring Stureplan. Medierna hängde på och hårdbevakade deras partajande och människorna som omgärdade dem.
Med samma iver hade de för övrigt rapporterat om pappa kungens festande på nattklubben Alexandra's trettio år tidigare.
Det tidiga 2000-talet var oerhört tacksamt för bratsen. 1990-talet hade präglats av den betydligt mer introverta indiekulturen, och det var dags för en motreaktion (indiekulturen var ju i sin tur en antites till det ytliga yuppiedecenniet). Det fanns definitivt inget introvert i att smeta in ansiktet med brun-utan-sol tills man såg ut att ha drabbats av gulsot. Inte heller att ta på sig en alldeles för tajt och uppknäppt skjorta, för att sedan glatt spruta ut champagne som någon annan, inte sällan pappa, betalat.

Lyxkonsumtion var religion. Vid den här tidpunkten hade bratsen dessutom fått sällskap av en drös unga IT-miljonärer som hjälpte till att piska upp konsumtionshetsen.
Det skapades sajter och tidningar med det huvudsakliga syftet att rapportera om livs-stilen kring bratsens epicentrum - Stureplan i centrala Stockholm. Jag var en av många unga medieentreprenörer som hårdbevakade bratsens livsstil.
"Vilken Louis Vuitton-väska gäller i St Tropez i sommar?". "Så många skjortknappar bör du ha uppknäppta". "Vilket är det stekigaste drinkbordet på Sturecompagniet?" Antalet intressanta vinklar var gränslöst. Och vi fick lära oss nya ord som stekare, kotlettfrisyr och mäklarbricka. Resten av Sverige förfasades förstås över kulturens inneboende dumhet och vulgaritet. Och det ska väl i ärlighetens namn sägas: En mer kulturlös kultur är svår att hitta. Det finns inget musikintresse som förenar. Ingen gemensam politisk agenda (bratsen är förvisso till 99 procent moderater, men det är inget man diskuterar). Den gemensamma nämnaren är intresset för ett hedonistiskt festande. Med tillhörande kläduniform.
Men bratsen påverkades inte det minsta av den negativa publiciteten. Tvärtom så njöt man av uppmärksamheten. Och fenomenet växte - långt utanför Stureplan. När jag besökte Falun för några år sedan kom en bakåtslickad ung man i rosa skjorta fram till mig. Han ville tacka för mina fantastiska bidrag till Mediesverige och passade samtidigt på att berätta att han och hans väldigt solbrända polare aldrig brände under fem tusen på en kväll. Så såg det ut på ganska många platser i Sverige.

Men ingenting varar för evigt. Höstens finanskris var givetvis början på slutet för en kultur där lyxkonsumtion står i centrum. Och när kungabarnen nu tar det slutgiltiga steget in i vuxenlivet kommer medierna att tröttna på bratsen - och därmed försvinner kulturens sista strimma av hopp. För utan mediernas strålkastarljus så självdör den här extremt narcissistiska kulturen. För vad är poängen med att spruta dyr champagne om ingen uppmärksammar det? Att Stureplansgruppen, bolaget bakom bland annat nattklubbarna Sture-compagniet, Spy Bar och Laroy, förlorar pengar för första gången på många år är talande.
Men när medieljuset slocknar kring Stureplan, var tänds det i stället? Tja, för kungabarnen väntar bröllops- yra och familjeliv. Troligen kommer de ännu ofödda kungligheterna att hamna i blickfånget på samma sätt som Hagasessorna gjorde på 1950-talet. Och vilka tjänar på det? Vem vet, men räkna med att barnvagnstillverkare och bröllopstidningar gnuggar händerna i dag.
Tyvärr är småbarnsliv en dålig utgångspunkt för braskande löpsedlar. Så frågan är vilken som blir nästa subkultur att hamna i mediernas blickfång.

Bland hipsterfolket i Stockholms innerstad har Svenska akademins Horace Engdahl blivit en given stilikon. Både in- och utvändigt. En naturlig motreaktion till bratsens anti-intellektuella storhetstid kunde kanske vara att förvandla Röda Rummet på Berns till en litterär salong igen. Som på Strindbergs tid. Med lite olaglig absintutskänkning skulle det kunna bli kul.
Men det är tveksamt om vi kommer få se några stekare därinne. De stannar nog hemma och bidar sin tid till 2030. Då är våra framtida kungabarn i 20-årsåldern och då lär champagnekorkarna flyga i taket igen.


HUGO REHNBERG
Hugo Rehnberg, 33, är journalist och medieentreprenör.
Han startade sajten Yosthlm.com, som senare blev Stureplan.se, och tidningen
Pause. I dag arbetar han bland annat med tematidningar.

Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se