Därför blir Bildt inte EU:s utrikesminister
Carl Bildt är mer känd än någon annan utrikesminister inom EU - och mer känd än merparten av premiärministrarna. Det beror inte bara på alla toppjobb han haft utan också på att han är smart och djupt kunnig om en lång rad utrikespolitiska frågor. Han jobbar dessutom väldigt hårt. Nästan varje helg är denna pojkaktiga 60-åring på konferens, diplomatiskt uppdrag eller på toppmöte.
Bildts chanser är små
Jag måste erkänna att jag är jävig. Carl Bildt har suttit i styrelsen för den tankesmedja som jag driver, the Centre for European Reform. Men givet hans kvalifikationer och erfarenhet så borde han vara toppkandidaten till posten som EU:s utrikesrepresentant. Om Lissabonfördraget implementeras innebär jobbet i praktiken att vara EU:s utrikespolitiska chef och högste ansvarig för embryot till unionens eget utrikesdepartement.
Men Bildts chanser att få jobbet är små. Det beror på hans vana att säga vad han tänker, vilket inte alltid är klokt i politik och diplomati. Hans rättframma och skarpa åsikter brukar uppskattas av journalister, men inte av alla utrikes-ministrar. De som är mer korkade och mindre välinformerade än Bildt brukar irritera sig på hans självförtroende, begåvning och kontakter.I bland bedriver han dessutom solodiplomati, speciellt när det hettar till på Balkan, vilket kan vara besvärligt för det land som innehar ordförandeskapet i EU.
För konfrontativ gentemot Ryssland
Kritikerna kallar honom arrogant. Men i ett avseende är han förbluffande blygsam. De flesta politiker brukar endast närvara vid konferenser om de ges talartid. Bildt däremot sitter alltid längst bak och för noggranna anteckningar även om han sällan får tala.
Olyckligt nog för oss som tycker att Bildt skulle bli en bra utrikesrepresentant kommer Frankrike och Tyskland med största sannolikhet att blockera hans kandidatur. Tyskland är alltid noga med att EU ska upprätthålla goda relationer med Ryssland, så när Ryssland invaderade Georgien i augusti i fjol var tyskarna inte glada över att Bildt jämförde ryssarnas skäl för invasionen - att skydda en minoritet - med Adolf Hitlers motiv för att invadera Centraleuropa. För flera av EU:s medlemsländer är Bildt helt enkelt för konfrontativ gentemot Ryssland.
Frankrike är ett ännu större problem för Bildt. Precis före EU-parlaments-valet i våras argumenterade han i en fransk tidningsartikel emot president Nicolas Sarkozys åsikt att Turkiet inte bör släppas in i EU. "Om vi bedömer att Cypern ligger i Europa, även fast det är en ö utanför Syriens kust, så är det svårt att inte betrakta Turket som en del av kontinenten", sade Bildt, vilket gjorde Sarkozy så arg att han ställde in ett planerat besök i Stockholm. För att göra saken än värre så talar Bildt inte flytande franska.
Man vet var man har Bildt, han är en stark gynnare av fria marknader och mänskliga rättigheter och tycker att länderna i östra Europa fritt ska kunna välja sina egna vägar. Hans upplevelser i Bosnien på 1990-talet har dessutom gjort honom till en passionerad vän av minoriteters rättigheter. När regeringsstyrkor dödade civila tamiler i slutet av kriget i Sri Lanka försökte han flyga dit för att framföra sina åsikter till regeringen, men han förvägrades visum.
Producerar sällan betydande personer
Många utrikesministrar i EU skulle i stället föredra en utrikesrepresentant som liknar den nuvarande, Javier Solana. Spanjorens stil är raka motsatsen till Bildts: Solana undviker direkt konfrontation och föredrar att bygga konsensus genom subtil och personlig diplomati. Den ideala utrikesrepresentanten för EU vore en person som kombinerade Bildts tänkande och strategiska klarsyn med Solanas kattlika agerande. Men en sådan person finns förmodligen inte.
Små länder som Sverige producerar sällan betydande personer som gör avtryck i världen. Olof Palme var en sådan person, och Anna Lindh var på väg att bli en innan hon mördades. Även om Carl Bildts frispråkighet kan göra en del personer besvärade så är han en imponerande personlighet inom den internationella diplomatin. Svenskarna borde vara stolta över honom.
Charles Grant är ordförande för den fri-stående tankesmedjan Centre for European Reform. Han jobbade tidigare på the Economist och medverkar regelbundet i Financial Times och The Guardian. På fritiden gillar han att vandra i bergen och lyssna på musik.
Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan