Så trakasserar Irans regim oss svenskar
Men valet ger en felaktig bild av förändring. Fortfarande sprider regimen fundamentalism och avrättar sina motståndare, skriver Parasto Ghaderi, vars familj trakasseras även 20 år efter flykten till Sverige.
"Vi brukar få vykort vid det iranska nyåret. Det har ett dolt budskap: Vi vet var du bor."
I dag är det presidentval i Iran. Folket får välja mellan den sittande, förintelse-förnekande Ahmadinejad eller "reformkandidaten" Mousavi som var premiärminister när 30 000 politiska fångar massakrerades sommaren 1988.
Valet är naturligtvis ett skämt. Alla kandidater har godkänts av det religiösa väktarrådet och accepterar den islamska republiken där den andlige ledaren Khamenei har den yttersta makten.
Det enda rätta vore att bojkotta valet, vilket många iranier också tänker göra. Men räkna med att regimen genom mutor, hot och fusk kommer att försöka hålla valdeltagandet uppe.
Tråkigt nog förmedlar svenska medier en bild av att förändringens vind blåser genom Iran i och med valet. Det ger legitimitet åt regimen och valet och undergräver de verkliga protesterna som pågått länge i Iran.
Själv har jag inte besökt Iran sedan 1986. Jag var bara åtta månader när jag tillsammans med mina föräldrar kom till Sverige. Min mamma och pappa flydde för att kunna fortsätta verka politiskt. Hade min mor stannat och kämpat hade hon blivit avrättad, precis som hennes vänner från universitetet blev.
Trots att det har gått över 22 år sedan flykten har den iranska regimen fort-farande uppsikt över min familj.
Vid det iranska nyåret dimper det ner vykort på hallmattan. "När det nya året kommer kan vi förlåta dig för det som du har gjort", skriver regimen. Men vykorten har också ett dolt - och för en politisk flykting mycket skrämmande - budskap: "Vi vet var du bor".
Regimen lyssnar också på samtalen hem till släkten. Varje gång mamma har talat med sin bror i Iran har han blivit in-kallad till långa förhör. Till slut kände hon sig tvingad att bryta kontakten av hänsyn till min morbror.
Diktaturens spionage börjar nu uppmärksammas av svenska myndigheter. I Säpos årsbok för 2008 framgår att Iran skickat en officer från underrättelsetjänsten till Sverige för att värva agenter. Dels genom att lova utsatta flyktingar hjälp med deras asylprocess, dels genom att hota att fängsla släktingarna i hemlandet. I fjol utvisade Sverige också ett ambassadråd vid den iranska ambassaden.
Det är givetvis bra att Sverige genom Säpo nu vidtar åtgärder mot flykting-spionaget, även om det kommer sent.
Men Sverige agerar mot symptomen - inte det verkliga problemet.
Den fundamentalistiska diktaturen i Iran är nämligen inte bara ett hot mot iranier, den kvinnohatande fundamentalism som sprids av regimen är det i dag största hotet mot säkerhet och demokrati världen över.
Iran gör utspel om Israels utplånande och exporterar terrorism till omvärlden. Man bidrar med finansiella resurser till bland andra Hizbollah i Libanon, Hamas i Israel, al-Qaida och inte minst till destabilisering och terroristattentat i Irak.
Sveriges politik i förhållande till diktaturen Iran har hittills handlat om eftergifter, så kallad "dialog". Man tillfredsställer bland annat regimen genom handel, enligt SCB uppgick den svenska exporten till Iran år 2008 till 4,6 miljarder kronor. Importen låg samma år på 82,8 miljoner kronor.
Ett annat exempel är att EU efter påtryckningar från regimen terrorlistade den största iranska oppositionen Folkets Mujahedin. I januari i år tvingades ministerrådet att ta bort motstånds-rörelsen från listan efter att sju dom-stolsutslag hade ogiltigförklarat terrorstämplingen. Men eftergiftspolitiken har fortsatt.
För varje dag som Sverige har "dialog" med Iran, avrättar regimen fler, hinner utveckla sitt kärnvapenprogram ytterligare och exporterar sin speciella handelsvara: fundamentalismen.
Sverige bör i stället förmå EU att strypa handeln med Iran. Det skulle ge effekt, EU är Irans största handels-partner. I dag ger vår handel med Iran indirekt regimen möjlighet att förtrycka sitt folk.
Sverige bör också bojkotta regimen - precis som man gjorde med Sydafrika under apartheid.
Jag är ändå hoppfull inför framtiden. Den hårda repressionen är paradoxalt nog ett positivt tecken: Regimen är rädd. Trots att man har avrättat över 120 000 motståndare sedan den islamiska revolutionen så fortsätter protesterna att växa. Särskilt bland unga, kvinnor och arbetare växer missnöjet.
Den iranska regimens dagar är räknade.
PARASTO GHADERI
Parasto Ghaderi läser juridik vid Umeå universitet och jobbar i sommar som personlig assistent. Hon är aktiv i Grön ungdom och kom 2006 trea i SVT:s politikerdokusåpa "Toppkandidaterna".
Av Sidan 4
fjarde.sidan@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan